Delstaten Mississippi känns lantlig och på sina håll mycket öde. På väg 28 mellan Hazlehurst och Fayette är baptistkyrkorna längs vägen fler än bostadshusen. Vi kör igenom Homochitto National Forest. Ett regnoväder har nyligen dragit förbi, och det är blött i omgivningarna. Vi väjer för en opossum som korsar vägen. En bit innan Natchez stannar vi till vid en Walmart. Luften är klibbig, och det har mörknat. Från omkringliggande skog och träsk låter kakofonin av fåglar, grodor, insekter och andra oidentifierbara djur högt, intensivt och även lite hotfullt. Campingen vi stannar på över natten är i sjabbigaste laget. Många av de andra husbilarna som står här är slitna, och intrycket jag får är att många campinggäster bor här permanent. Lite längre bort hänger en sydstatsflagga, den så kallade Confederate Flag. Visst är det här en tvättäkta trailerpark. Toaletten är ett ruckel, och en ödla springer iväg över golvet när jag öppnar den trasiga dörren. Trots den här campingplatsens karaktär lyckas jag för första gången under resan få åtta timmars sömn. Som skydd mot myggen sov jag den här gången i långärmad tröja och keps, något som faktiskt fungerade.

Jag känner att det är dags att bege sig ut på en joggingrunda innan frukost. Campingföreståndarinnan, en humoristisk, Coca Cola till frukost-drickande kvinna med en drös katter på sitt kontor, rekommenderar mig att springa inne i Natchez, längs med Mississippi-floden. Jag och Daniel bestämde oss dock för att springa i omgivningarna, så vi snörade på oss joggingskorna och drar ut på en runda i området kring campingen. Trailerparken vi bor på är inte så stor, och snart är vi ute på en landsväg. Rätt omgående infinner sig känslan av att det inte hör till vanligheterna att se joggare här ute. Bilar tutar, och djuren vi möter reagerar. Två hästar och en anka ställer sig ihop och iakttar oss vaksamt tillsammans, som en scen hämtat ur en Disneyfilm. Husen längs vägen är stora, med välskötta gräsmattor. Skyltar som uppmärksammar besökare om privat mark samt varnar för hundar pryder de stängsel som sitter uppsatta runt tomterna. Alla hus har dock inte staket, och några skällande hundar springer efter oss på vägen en bit men ger upp efter ett tag. Strax därpå händer det igen. Två vakthundar, en rätt stor och en lite mindre tar sig ut på vägen genom ett hål i ett stängsel. Vi stannar upp för att lugna ner situationen. Det funkar, och vi kan långsamt lämna hundarna bakom oss på vägen. Resten av joggingturen känns det dock bäst att promenera. Det här är ändå Mississippi, och hundarna här har uppenbarligen i sitt DNA att försvara husses egendom mot potentiella inkräktare.

Mississippi är dock mer än öde landsbygd, trailerparks och skällande hundar. I den lilla staden Natchez finns många vackra gamla plantageägarvillor, byggda i nyklassisk antibellum arkitektur, att beskåda. Natchez var nämligen under 1800-talet en viktig knytpunkt för export av bomull och sockerrör, vilket gjorde att många välbärgade plantageägare slog sig ned här. Staden är även känd för sina ångbåtsturer, och den som tvivlar på att begreppet Southern Hospitality fortfarande existerar blir i Natchez snabbt motbevisad (åtminstone är det här ett gäng priviligierade svenskars upplevelse). På den hemtrevliga restaurangen Magnolia Grill blir vi snabbt kompisar med servitrisen Lisa, som erbjuder oss att bo hos hennes familj i Houston om vi vill. Och den vithårige äldre mannen i souvenirbutiken var med sin gentlemannamässiga framtoning som hämtad ur en scen från Borta med vinden. Den autentiska gamla södernkulturen, som kännetecknas av sin gästvänlighet och stil lever alltså fortfarande kvar i Natchez. Åtminstone på ytan.

Y’all rednecks! Tjejen i den svarta pickupen roades uppenbarligen åt åsynen av sex vita killar i en RV när hon skrattande körde förbi oss, i en vägkorsning på Arkansas-sidan av Memphis. Även om jag med min rakade skalle, mitt röda skägg och bleka hy antagligen är rätt lik en populärkulturellt stereotyp sydstatscracker, och även om vi i resesällskapet skrattade gott åt sättet den här medtrafikanten hälsade oss välkomna till Memphis på, går det inte att komma ifrån. Frågan om ras är laddad här. Precis som på många andra håll i USA. Memphis är dock speciellt med en utpräglad historia av rasism och segregation. Det här är staden som Martin Luther King mördades i, den 4 april 1968. Den franska feministikonen och filosofen Simone de Beauvoir förde dagbok under sin resa igenom den amerikanska södern 1948. I den beskrev hon bland annat ”söderns stora tragedi”. Om det hat som fanns i luften, var hon än vände sig. Det kanske är lite löjligt av mig att jämföra dagens USA med nästan 70-års gamla resebetraktelser. Men visst är det ändå någonting hårt här i luften i Memphis, som inte går att vifta bort. Det hade varit intressant att veta hur rasrelationerna påverkar människors dagliga liv i praktiken. Vi stannar för att handla på en gigantisk Walmart i West Memphis. Här arbetar ungefär lika stor del svart som vit butikspersonal, till synes i godan ro, tillsammans. Men talar svarta och vita med varandra på sina fikaraster? Hur var stämningen här dagen efter valnatten i höstas, då Donald Trump vunnit? Är det, inom en överskådlig framtid, ens möjligt att hitta en väg framåt? Sådant kan en ju spekulera i.

Det hade hunnit mörkna när vi körde in på campingen i West Memphis. Vi hade köpt grillkol, majskolvar, köttiga korvar, rödlök och ett flak öl, och snart fick vi igång en eld. Att sitta här på campingen, framför elden under den stjärnklara Arkansashimlen, öppna en burk Budweiser, lyssna på de dovt spelande syrsorna och betrakta den glödande kolen i brasan,  det kändes mycket stämningsfullt. Allt vi grillade smakade mycket bra, och särskilt de ljuvligt söta majskolvarna var härliga att sätta tänderna i. Någon söt nattsömn fick vi dock tyvärr inte njuta av. Under tiden vi grillade hade ett visst antal mygg tagit sig in i husbilen. Det spelade ingen roll att vi slog ihjäl alla vi såg, fler tog sig ändå in på något sätt under natten. Trötta, slitna och myggbitna lämnade vi campingen morgonen därpå, efter att vi betalat de 54 dollar som vår campingplats hade kostat. Vi körde in till Downtown Memphis för ett besök på Stax Museum of American Soul Music. Där fanns bland annat soulkungen Isaac Hayes mintgröna Cadillac att beskåda, samt scenkläder, originalskivor och mycket annat från soultidens guldålder i slutet av 60- och i början på 70-talet. Ett besök här kan varmt rekommenderas.

Därefter tänkte vi ta en promenad till den kända restaurangen Central BBQ några kilometer bort. Killen som jobbade i kassan på museet avrådde oss dock från detta. Det här var inget säkert område, enligt honom. Så vi tog husbilen bort. Kvarteren vi körde igenom var inte de mest nedgångna jag varit i, men de var definitivt risiga. Vi passerade några unga män som stod utanför en spritbutik i en klunga och rökte. Några av dom skrek åt mig när dom såg mitt huvud sticka ut från rutan. Nu i efterhand har jag fått reda på att precis det området vi körde igenom, från East E.H. Crump Boulevard till South 4th Street inte bara är Memphis mest våldsamma område. Det är det mest våldsamma området i hela USA, enligt en studie från april 2017.  Framme vid Central BBQ förstod vi snabbt att restaurangen verkar vara lite utav en institution här i Memphis. Det var välbesökt, och vi var inte de enda turisterna. Jag tog en porkburger (bröd med högrev) med tillbehören spenat, coleslaw och några otroligt goda såser till. Köttigt, sött och maffigt. Soul food när det är som allra bäst. Det var med nöjda steg vi traskade ut från restaurangen en stund senare, och fortsatte vår resa söderut mot Mississippi.

I Nashville kör vi igenom pittoreska bostadsområden med vackra tegelvillor och stora gräsmattor. Det doftar nyklippt gräs och barbecue. Så många människor syns dock inte till. Men de som bor här ser sannolikt ut som människorna från en Tommy Hilfiger-reklamaffisch, tänker jag för mig själv. Välmående, och som med sina vita leenden njuter av att leva den amerikanska drömmen. Vi är på väg till en badplats för att ta ett dopp, då det inte fanns några duschmöjligheter i Great Smoky Mountains. Vi lyckas hitta ett litet badställe vid Percy Priest Lake. Det är en härlig känsla att få svalka av sig för första gången på flera dagar, i kanske ett av de mest kristallklara vatten jag någonsin badat i. Därefter behöver vi hitta någon plats att ställa husbilen över natten. Vårt besök i Nashville sammanfaller nämligen med den populära countryfestivalen CMA, och alla campingplatser i staden är därför sedan länge fullbokade. Så vad gör man i detta läge? Jo, man åker till Walmart, och ställer sig på deras kundparkering. Walmart har nämligen som policy att låta sina gäster ställa sig på kundparkeringen över natten, vilket blev vår räddning vid några tillfällen under resans gång.

Efter att ha ställt husbilen utanför en Walmart Supercenter några mil söder om downtown, tog vi en Uber in till Broadway street, gatan känd för sina Honky Tonk-barer. Vår chaufför Mohsin, en trevlig man ursprungligen från Pakistan, hade många frågor om Sverige. Är det verkligen sant att människor som begår brott i Sverige knappt får några straff? Och våra fängelser, är de verkligen som lyxhotell? Oavsett i vilken grad Mohsins bild av vårt rättssystem verkligen är sann så står det klart att Nashville antagligen skiljer sig rätt mycket från Sverige. Åtminstone i vissa avseenden. Även om staden betraktas som relativt progressiv (Nashville var ett av ytterst få countys i hela Tennessee där Hillary Clinton fick fler röster än Donald Trump i höstens presidentval) så märks det att vi befinner oss i södern. När vi kliver ur Ubern vid Broadway Street möts vi av stor banderoll med texten THIS IS NRA COUNTRY som hänger på en byggnad, väl synlig för alla nedanför. Att National Rifle Association alltså vakar över oss lördagsflanörer, det känns tryggt att veta.

Stämningen på Broadway Street är festlig och upprymd, men ändå kontrollerad. Countrymusik strömmar ut från barer och klubbar. Killarna har skägg, flera också cowboyhatt. Tjejerna är klädda i boots och vackra, färglada klänningar. Cowboy Chic kallas stilen. Festivalen är inne på sin sista dag, och gatorna är fulla. Vi traskar runt en stund och njuter av stämningen innan vi går till The Stillery på 113 2nd Ave för att äta middag. Jag beställer hamburgare med Macaroni and Cheese, och en Strawberry Rye att dricka till. Fantastiskt gott. Därefter beger vi oss av till en livlig karaokebar. Vi spenderar några timmar där innan det är dags att ta en Uber tillbaka till Walmart parkeringen vid kl.02.30. ”What happens in Nashville, stays in Nashville”, fick jag höra av Liza, en pratsam kvinna i övre medelåldern som vi åkte taxi med i Gatlinburg. Jag måste säga att jag inte upplevde Nashville riktigt på det här sättet som Liza, lite illmarigt antydde. Däremot hade jag gärna stannat längre i staden än bara en natt. För att hålla vårt tidsschema begav vi oss nämligen av vidare söderut redan morgonen därpå. Vidare söderut mot Memphis.

Varje gång vi stannar till för att handla under vår resa i Tennessees bergstrakter, slås jag av hur populär drycken verkar vara här. På en supermarket i Gatlinburg ser jag människor som ivrigt fyller sina kundvagnar till bredden med 2 liters flaskor. På bensinmackarna står 12-packen med burkar i höga staplar på butiksgolvet. Höga staplar av Mountain Dew. Läskedrycken är idag en av USA:s allra mest populära. Överlägset mest omtyckt är den dock i södern, och det har talats om ett Mountain Dew Belt, som sträcker sig över bergskedjan Appalacherna, genom delstaterna West Virginia, Kentucky, North Carolina och Tennessee. Drycken har också sitt ursprung här i Tennessee, då bröderna Barney och Ally Hartman startade tillverkningen i Knoxville 1932. Namnet Mountain Dew är egentligen slang för Moonshine, den hembrända sprit som människor sedan hundratals år tillverkat i Appalacherna. Ursprungligen såldes också drycken med avsikten att användas som groggvirke till whiskey. 1964 köptes Mountain Dew upp av Pepsi, som började anspela på historien bakom dryckens ursprungliga namn genom en reklamfilm med den stereotypa karaktären Willy the Hillbilly, och den catchiga frasen ”It’ll tickle yore innards!”. Willy the Hillbilly är dock sedan länge försvunnen från Mountain Dew-reklamen. För att tilltala en ung målgrupp är marknadsföringen av läsken idag av en mer sportigare och actionfylld karaktär. Utöver citrusoriginalet finns Mountain Dew numera även i mängder av olika smaker, som Black Cherry, Fruit Punch och Watermelon, för att nämna några.

Människorna i Tennessees kärlek till den här citrusbubblande, koffeinhaltiga drycken har dock haft sitt pris. Mountain Dew Mouth, det vill säga frätskadade tänder till följd av hög konsumtion av läskedrycken i fråga, är sorgligt nog ett begrepp i Appalacherna. På loppmarknaden Great Smoky Fleamarket köper jag en flaska för första gången någonsin i mitt liv. Ska man testa den här gulfärgade läsken någonstans, så ska man ju göra det här i Tennessee. Dessutom ligger Knoxville, där de allra första Mountain Dew-flaskorna började tillverkas och säljas för 75 år sedan, bara 20 minuter bort. Jag frågar kvinnan som säljer om varför Mountain Dew är så populär just i de här trakterna. Hon lyckas inte svara på varför, man intygar glatt att ”my kids, they just love it”. Jag går vidare, öppnar flaskan och sluter ögonen när jag tar en klunk. Citrussmaken är syrligt uppfriskande, och visst är det något kittlande över den här omtalade drycken. Precis som den gamla reklamfilmen med Willy the Hillbilly ville ge sken av. Jag blickar ut över folklivet på loppmarknaden. Samma känsla, som när jag befunnit mig i en liten toskansk by och smakat det lokala vinet, eller varit i Kerala och njutit av kaffet från odlingarna på bergsluttningarna i närheten, infinner sig. Att man delar något speciellt och vackert med lokalbefolkningen.

 

Loppmarknaden Great Smoky Fleamarket är det stora helgnöjet i Great Smoky Mountains. Då vallfärdar folk och fä från trakten till en 18600 kvadratmeters inomhuslokal i den lilla byn Kodak i Tennessee för att handla, umgås och slänga käft. Utbudet skiljer sig i visst avseende från det på svenska loppmarknader. Utöver antikviteter, godis, fiskespön och fidgetspinners säljs här bland annat bulldogvalpar, mediciner med passerat bäst före datum (en dollar per förpackning, tio dollar för en fylld korg), skjutvapen samt t-shirts, bildekaler och skyltar med diverse vapenvänliga och Hillary Clinton-kritiska budskap.

Jag inledde marknadsflanerandet med att köpa corndog, en korv som träs på en pinne, rullas i majsmjöl och sedan friteras, av en liten kille som såg ut som en exakt kopia av en ung Johnny Cash. Han var väldigt utåtriktad och social, och trots sin unga ålder påläst om Sverige, vilket överraskade mig. Min corndog var faktiskt riktigt god, och jag tipsade honom om att flytta till Sverige och starta upp en corndog-business när han blivit lite äldre. Gemene Svensson älskar ju ofta amerikanska mattrender, nästan villkorslöst.

En stund senare var det dags igen att stilla hungern. På ett hak med ljusgrön och gulfärgade soffor i rockabillystil åt jag en flottig 250-grams burgare, så perfekt en burgare kan bli. Kött, cheddarost, lök, sallad, tomat, cheddarost, helt utan krusiduller. Men ändå så god. Och mer snabbmat lär det bli även i fortsättningen på resan. Ett besök på Great Smoky Flea Market ger en inblick i det småskaliga, fattiga, bortglömda och ibland stötande Amerika. Det här låter nog klyschigt, men samtidigt finns här en värme och genuinitet hos människor som antagligen saknas i Amerikas för svenskar mer kända delar. Great Smoky Flea Market, väl värt ett besök av flera skäl.

Jag vaknade upp tidigt på campingen i Cades Cove, Great Smoky Mountains National Park och klev ur husbilen. Morgondimman låg fortfarande som ett hölje över trädtopparna, och jag kände en ren och frisk, nästan lite sötaktig, doft i näsborrarna. Underbart. Så snart de andra hade vaknat körde vi på de smala, slingriga små bergsvägarna i ca 1,5 h till Clingmans Dome, en utsiktsplats på 2025 km höjd. Det kändes mäktigt att med egna ögon få blicka ut över de så ofta avmålade, ikoniska bergstopparna, här i Appalacherna. Sen var det dags för en 13 km vandringstur på Appalachian Trail, en av USA:s längsta vandringsleder som sträcker sig över 14 delstater. Vandringsturen var inte så svår att genomföra. Däremot var det svårt att hantera den sagolika vyn vi fick uppleva från utsiktsplatsen Charlies Bunion. När jag ställde mig på en klippavsats och blickade ut över det böljande bergslandskapet, täckt av grön vegetation kände jag mig nästan känslomässigt rörd. Så vackert. Det som hade överträffat den här upplevelsen hade möjligen varit att befinna sig här 21 augusti 2017, då en två minuters total solförmörkelse äger rum i Great Smoky Mountains. Att stå på den här klippavsatsen och uppleva något sådant, det hade antagligen varit helt obeskrivligt.

Förutom att vara USA:s mest besökta nationalpark är Great Smoky Mountains också känt för sina svartbjörnar. I Cades Cove såg vi flera skyltar som uppmärksammade campinggästerna om att området är ett så kallat Bear Habitat, och det finns gott om youtubeklipp som visar hur närgångna björnarna i Great Smoky Mountains kan vara. Tyvärr fick vi aldrig möjlighet att uppleva något sådant här närgånget björnmöte. Biologer uppskattar dock att det finns runt 1500 björnar i nationalparken, vilket innebär drygt två björnar per square mile (2,59 km²). Den främsta orsaken till att området är så björnrikt är avsaknaden av konkurrens från andra större rovdjur, berättade en Park Ranger jag talade med vid stationen i Cades Cove. I Great Smoky Mountains är det alltså björnarna som dominerar.

Efter en dag av magnifika naturupplevelser åkte vi in och åt hamburgare i mysiga Gatlinburg. Staden ligger precis norr om nationalparksgränsen, och är populär turistort, här finns bland annat Tennessees enda skidanläggning. 16 km norrut i Pigeon Fork ligger Dolly Partons egna nöjespark, Dollywood. Det var i dessa trakter som den världsberömda countrystjärnan växte upp, och hennes barndomshem, en enkel timmerstuga utan el och rinnande vatten, är idag ett museum som ligger i anslutning till nöjesparken. Efter att ha övernattat på en parkering utanför en supermarket åkte vi dagen därpå vidare mot Great Smoky Flea Market. På vägen gjorde vi ett frukoststopp på Smoky’s Pancake Cabin. Att där bli serverade ett lass nygräddade amerikanska pannkakor av den mycket sympatiske servitören Tommy, som med sin honungslena stämma förklarade för oss att ”oh yes, now you’re in heaven” var en härlig upplevelse.

Är du i USA och vill vara säker på att få uppleva det traditionella sydstatsköket när det är som allra bäst? Då är ett besök på Cracker Barrel’s Old Country Store ett måste. Restaurangkedjan, med rätter som chicken pot pie, grits, sugar cured ham och catfish på menyn, såg sitt morgonljus i Lebanon i Tennesse 1969. Idag finns dock Cracker Barrell’s över större delen av USA, i sammanlagt 44 delstater. Vi stannar till på en av deras restauranger under vår genomresa i Georgia, en bit efter att vi passerat delstatsgräsen från Florida. Utsidan av restaurangen är väldigt mysig, med en liten veranda i lantlig country stil, där man kan sitta i gungstol, spela brädspelet Checkers och vila sig i skuggan. Vi är dock i första hand här för maten, och kliver med hungriga steg raskt in på restaurangen, med högt ställda förväntningar på att snart få smörja kråset med rätter tillagade på autentiskt sydstatsvis.

Efter 20 minuters väntetid blir vi äntligen tilldelade ett bord och får vi sätta oss. Efter lite konsultation med den mycket hjärtliga och lite fryntliga servitrisen Monique faller mitt val på meatloaf, mashed potatoes, deep fried okra samt cheese grits. Då jag länge har sett fram emot att dricka iste här i södern väljer jag freshly brewed raspberry icetea att svalka strupen med. Istet var kanske aningen sött, men samtidigt mycket läskande och serveras i stora glas som snabbt fylls på igen av Monique så snart vi hunnit dricka upp. Efter att maten kommit in och jag tagit första tuggan av min köttfärslimpa är jag helt såld. Så god! Även från resten av gänget hörs belåtna suckar och andra gillande läten mellan tuggorna. Alla är mycket nöjda med sina val. Portionerna är rejäla och mättande. Att äta majsgröt med smält ost var dock en lite annorlunda upplevelse, som jag inte gick igång på helt. Grits är annars väldigt karaktäristiskt för den amerikanska södern, och kan ätas till såväl frukost som tillbehör till middagsmat.

Sen var det dags för dessert, ty att hoppa över efterrätten här på Cracker Barrel’s, det hade varit en skymf mot allt vad den amerikanska söderns matkultur heter. Så när vi är färdiga med våra kaloririka huvudrätter kastar vi oss över dessertkartan. Jag väljer en äppelpaj, med det fantastiska namnet all american apple pie. Även den här gången infinner sig känslan av salighet efter första tuggan. Äpplepajen är så god att jag håller ögonen slutna och njuter av varje tugga tills pajen är helt uppäten. Vi lämnar restaurangen mätta och belåtna, och förmodligen även lite lyckligare än innan. Vi kan inte vänta tills nästa besök. Kanske är det då dags att testa Cracker Barrel’s frukostmeny, som innehåller menyval med lite lustiga namn som Country Boy big breakfast och Uncle Herschel’s favourite.

 

Det var första dagen på vår efterlängtade roadtrip genom USA. Vi hade plockat upp vårt drygt tio meter långa och fem ton tunga monster till husbil i Orlando, och körde norrut, på I-75 genom Floridas broccoligröna skogslandskap. Reklamskyltar för framförallt kyrkor och juridisk rådgivning avlöste varandra längs med vägkanten. Efter några timmars körning hade det börjat att mörkna. Vi var tvungna att hitta någonstans att sova över natten. I höjd med Lake City stannade vi på Wendy’s för att äta, samt försöka få tag på en ledig campingplats i närheten med hjälp av restaurangens wi-fi. Efter en snabb google-sökning fick jag upp Casey Jones Campground. Jag ringde och frågade om vi kunde ställa vår RV där över natten. Trots att damen jag talade med hade en väldigt utpräglad dialekt lyckades jag förstå att det gick bra, och vi ställde in GPS:en på adressen vi skulle till och körde iväg. Efter ca 20 minuters körning började dock flera av oss att ana oråd, då GPS:en hade tagit oss långt ut i skogen på en grusväg, full av stora vattenfyllda gropar. Ju längre vi körde blev vägen blev smalare och smalare, och vi fick köra långsamt för att undvika groparna. Helt uppenbart hade GPS:en tagit oss helt fel. Det var dessutom becksvart, och det enda som hördes var orkestern av kväkande grodor. Den lät högt, intensivt och slog nästan lock för öronen. Det här kändes inte bra, nästan som inledningen till en skräckfilm. We were lost in the backwoods. Här kunde vad som helst hända. Vi fick möte. Hur sjutton skulle vi klara av ett möte på den här smala vägen med vår husbil?

I den mötande bilen, en pickup truck med enorma däck satt två killar, i bara överkroppar och kepsar. De körde med nästan halva fordonet utanför vägrenen, och stannade till bredvid oss. – Y’all lost, huh? Killarna var unga, förmodligen hade de knappt åldern inne för att ens få köra bil. Och de var höga som hus. Men också entusiastiska över att hjälpa oss att hitta en väg ut härifrån. – Follow this road, all along this motherfucker until ye see a cross. A cross, right! Then take left. Killen i förarsätet visade med ivriga gester. Vi tackade grabbarna för hjälpen så hjärtligt vi kunde, och körde vidare. Grusvägen fortsatte en bra bit. En stor uggla flög upp framför oss på den mörka vägen. I strålkastarskenet såg den nästan ut som Mothman, den mytologiska uggleliknande varelse som sägs ha siktats på olika platser i USA. En bit längre fram satt en skylt uppsatt längs vägen, precis vid infarten till en privat väg. TRUMP PENCE 2016 stod det på den. Naturligtvis är den som bor här ute i Floridas mörka skogar, långt bort från civilisationen, en Trump-supporter, tänkte jag och log lite ironiskt för mig själv. Snart upphörde dock grusvägen, och vi kom äntligen ut på en asfalterad landsväg. Vi följde killarnas vägbeskrivning, och snart var vi på rätt väg. Efter ytterligare några miles körning fann vi Casey Jones Campground. Vi körde in på campingen och letade rätt på vår plats. När jag stängde av motorn kändes det skönt att dra en lättnadens suck. En stund senare kunde vi äntligen gå och lägga oss, till ljudet av kväkande grodor och regnet som smattrade hårt mot rutan.