Det var första dagen på vår efterlängtade roadtrip genom USA. Vi hade plockat upp vårt drygt tio meter långa och fem ton tunga monster till husbil i Orlando, och körde norrut, på I-75 genom Floridas broccoligröna skogslandskap. Reklamskyltar för framförallt kyrkor och juridisk rådgivning avlöste varandra längs med vägkanten. Efter några timmars körning hade det börjat att mörkna. Vi var tvungna att hitta någonstans att sova över natten. I höjd med Lake City stannade vi på Wendy’s för att äta, samt försöka få tag på en ledig campingplats i närheten med hjälp av restaurangens wi-fi. Efter en snabb google-sökning fick jag upp Casey Jones Campground. Jag ringde och frågade om vi kunde ställa vår RV där över natten. Trots att damen jag talade med hade en väldigt utpräglad dialekt lyckades jag förstå att det gick bra, och vi ställde in GPS:en på adressen vi skulle till och körde iväg. Efter ca 20 minuters körning började dock flera av oss att ana oråd, då GPS:en hade tagit oss långt ut i skogen på en grusväg, full av stora vattenfyllda gropar. Ju längre vi körde blev vägen blev smalare och smalare, och vi fick köra långsamt för att undvika groparna. Helt uppenbart hade GPS:en tagit oss helt fel. Det var dessutom becksvart, och det enda som hördes var orkestern av kväkande grodor. Den lät högt, intensivt och slog nästan lock för öronen. Det här kändes inte bra, nästan som inledningen till en skräckfilm. We were lost in the backwoods. Här kunde vad som helst hända. Vi fick möte. Hur sjutton skulle vi klara av ett möte på den här smala vägen med vår husbil?
I den mötande bilen, en pickup truck med enorma däck satt två killar, i bara överkroppar och kepsar. De körde med nästan halva fordonet utanför vägrenen, och stannade till bredvid oss. – Y’all lost, huh? Killarna var unga, förmodligen hade de knappt åldern inne för att ens få köra bil. Och de var höga som hus. Men också entusiastiska över att hjälpa oss att hitta en väg ut härifrån. – Follow this road, all along this motherfucker until ye see a cross. A cross, right! Then take left. Killen i förarsätet visade med ivriga gester. Vi tackade grabbarna för hjälpen så hjärtligt vi kunde, och körde vidare. Grusvägen fortsatte en bra bit. En stor uggla flög upp framför oss på den mörka vägen. I strålkastarskenet såg den nästan ut som Mothman, den mytologiska uggleliknande varelse som sägs ha siktats på olika platser i USA. En bit längre fram satt en skylt uppsatt längs vägen, precis vid infarten till en privat väg. TRUMP PENCE 2016 stod det på den. Naturligtvis är den som bor här ute i Floridas mörka skogar, långt bort från civilisationen, en Trump-supporter, tänkte jag och log lite ironiskt för mig själv. Snart upphörde dock grusvägen, och vi kom äntligen ut på en asfalterad landsväg. Vi följde killarnas vägbeskrivning, och snart var vi på rätt väg. Efter ytterligare några miles körning fann vi Casey Jones Campground. Vi körde in på campingen och letade rätt på vår plats. När jag stängde av motorn kändes det skönt att dra en lättnadens suck. En stund senare kunde vi äntligen gå och lägga oss, till ljudet av kväkande grodor och regnet som smattrade hårt mot rutan.
Wettmarks wanderlust 