På jakt efter Los Angeles själ på Venice Beach

IMG_5264

–  Don’t go to Venice Beach, it’s disgusting there. Kvinnan vi kommer i samspråk med på glassbaren Three Twins i området Ocean Park verkar ha inte mycket till övers för gatuartisterna, bohemerna, krimskramsförsäljarna och de utslagna människorna på Los Angeles kanske mest kända Boardwalk. Istället tyckte hon att vi skulle besöka Abbot Kinney Boulevard, även känd som USA:s mest trendkänsliga gata, med fastighetspriser högre än i Beverly Hills. – The Hipsters there are so much hipster it’s just unbelievable! Tvärtemot den här självutnämnda Los Angeles-expertens rekommendationer spenderade vi en hel del tid på Venice Beach under vår sista dag i LA. Med sin färglada och artistiska strandpromenad, sina karaktäristiska palmer och sin otillrättalagda ruffighet, där såväl missanpassade konstnärer som missbrukare har en plats, är det kanske i det här området som Los Angeles själ går att finna. Visst är souvenirbutikerna som säljer t-shirts här lite för många, och visst är de psykadeliskinfluerade tavlorna som den övervintrade hippien säljer på gatan kanske inte så nyskapande. Så kanske kan områdets belackare ha en liten poäng.

IMG_5269

Men Venice Beach är också en aktiv plats. Här susar inlinesåkare med för små shorts förbi, och i skateparken på stranden åker helt orädda killar och tjejer, varav vissa knappt är i lågstadieåldern, bräda med sina föräldrar. På Muscle Beach, som den delen av Venice Beach kallas där flera utomhusgym finns, syns gubbar med läderhy och solglasögon göra pullups som om dom inte gjort något annat i livet. En annan del av området Venice som är värt att besöka är Venice Canals. Något kvarter bort från Muscle Beach finns dessa vackra kanaler att beskåda, som byggdes 1905 av tobakskungen Abbot Kinney med inspiration från vattenlederna i italienska Venedig. Bostadsområdena kring Venice Canals är dessutom väldigt mysiga och lite bohemiska, och trevliga att strosa runt i. Vår sista kväll i LA innan flyget hem till Sverige avrundades med strandhäng och medhavd öl till solnedgången på Venice Beach. Tre veckor av oräkneliga upplevelser genom tolv delstater på den amerikanska kontinenten hade alltså kommit till sin ände. Något som kändes svårt att ställa in sig på.

Pride och promenader i pittoreska i San Francisco

IMG_5009

Vårt besök i San Fransisco sammanföll med San Francisco Pride Festival, en av de allra största händelserna årligen inom den amerikanska HBTQ-världen. I år var det dessutom 50 år sedan Summer of Love, något som gjorde festivalen större än vanligt. Att hitta boende i San Francisco med kort varsel just den här helgen var därför lite knepigt, så vi fick nöja oss med ett bo på ett Youth Hostel till överpris. San Francisco är nämligen en stad som inte är anpassad efter husbilar på 32 ft, och utbudet av RV-parkeringar var därför knapert. Lösningen fick bli att ställa RV:n på San Francisco Aiport och ta en taxi in till vårt hostel i Downtown San Francisco. När vi stod på flygplatsparkeringen och väntade på vår Uber som skulle ta oss in till vandrarhemmet såg vi en kvinna som höll på att bryta sig in i en bil. När hon märkte att vi såg henne så började hon låtsas som om hon i själva verket pratade med någon inne i bilen. Trots att vi tydligt kunde se att det inte satt någon därinne.

Kvällen hade dock fler oväntade händelser än scenen med bilinbrottskvinnan att bjuda på. När vi kom fram till vandrarhemmet och skulle checka in dröjde det en god stund innan receptionisten, en ytterst seg och långsam John Lennon-lookalike, lyckades komma fram till vilket rum vi skulle få. Till slut fick vi nyckeln till ett rum på åttonde våningen. Det fanns ingen hiss, så vi traskade trapporna upp. Det visade sig dock att det redan låg en familj och sov i ”vårt” rum, så det blev att traska ner till den marijuana-doftande receptionen igen. Efter mycket om och men lyckades till slut John Lennon ordna oss ett nytt rum, på sjunde våningen, som var tomt på folk denna gång. Äntligen fick vi gå och lägga oss.

IMG_4978

Våra följande 48 timmar i San Francisco spenderade vi framförallt till fots. Staden är med sitt behagliga klimat trevlig att promenera i, och kollektivtrafiken är väl utbyggd. Som göteborgare det är naturligtvis en skön och hemtrevlig känsla att lättvindigt kunna hoppa på en spårvagn. Bara några stenkast från vårt vandrarhem låg San Franciscos Chinatown, som är den största kinesiska enklaven utanför Asien. Huvudgatan Grant Avenue som skär igenom stadsdelen är lugn och turistanpassad, men man behöver inte avvika många meter för att få uppleva folkliv med matmarknader, trängsel och lukter. Den kinesiska immigrationen till San Fransisco började ta fart under 1850-talet, då många lockades av den då pågående Guldrushen i Kalifornien. De kom i huvudsak från Guangdong-provinsen i södra Kina, och de flesta var män. Dagens kinesiska invandrare i San Francisco är ofta högutbildade, och många jobbar inom tech-industrin i Silicon Valley. 2012 hade 21,4 procent av San Franciscos befolkning kinesisk bakgrund.

IMG_5021

San Francisco är känt för sina många färglada hus i viktoriansk stil, och en stadsdel med sådan arkitektur är fashionabla Hayes Valley. Här finns många små gallerior, kaféer och unika designbutiker. Området kanske inte är så uppeggande, men här är mycket vackert och kaffet på Mercury Café är ett fullgott skäl att besöka Hayes Valley. Mission är en stadsdel med latinamerikansk prägel som numera är en av stadens hippaste. Här kan man fixa skägget billigt på opretentiösa San Francisco Barbershop, och på huvudgatan Mission Street finns gott om burritohak och taquerias för den hungrige. Jag passade på att köpa en choritzo för endast en dollar av en korvgubbe på gatan, vars kryddning dock gjorde att jag blev tvungen att springa med svetten i pannan till närmsta toalett. Som väl var låg Dolores Park inte långt bort, där de har fräscha toaletter. I Dolores Park har man en härlig utsikt över centrala San Francisco, och det är ett fantastiskt trevligt ställe att bara sitta och titta på folk på. Det finns dessutom gratis wifi i parken.

IMG_5077

Den mest självklara San Francisco upplevelsen är kanske att kolla in Golden Gate Bridge. Jag valde att stiga upp tidigt sista dagen för att promenera till Fort Point som ligger vid foten av bron på San Francisco-sidan. Att se bron underifrån med den täta morgondimman över sig som ett täcke var riktigt mäktigt. Promenaden längs vattnet i Marina District via Fishermans Wharf och Crissy Field Beach är också att rekommendera. Härifrån kan man se den beryktade fångön Alcatraz som ligger ca 1200 meter ute i vattnet. Tills sist var det dags för oss att bege oss vidare mot vårt sista stopp på resan, Los Angeles. Efter några dagar kantade av glad och kärleksfull Pride-atmosfär, urbant flanerande, kulinariska höjdpunkter som koreansk-mexikansk mat på Tacorea samt lite svenskt midsommarfirande med drängfylla och hämtpizza i vandrahemmets kök så tog vi farväl av San Francisco. För den här gången.

Bugsy Siegels Las Vegas och mördande goda pannkakor

26263344336_607735dee4_o
Bugsy Siegel, charmig playboy och fruktad mördare. Foto: Alain Gramond, flickr.com

Las Vegas behöver nog ingen närmare presentation. Vi gjorde endast ett kortare stopp här i världens kanske mest kända nöjesstad då vi anlände sent en tisdagskväll i den 38-gradiga ökenvärmen. Vi lämnade tidigt dagen därpå, men hann ändå med att få uppleva den nattliga pulsen på The Strip, den 6,8 km långa och promenadvänliga gata som är en av Las Vegas mest kända. Här finns otaliga hotell och kasinos, bland annat The Flamingo Las Vegas, som öppnades redan 26 december 1946 av en av USA:s vid den tiden mäktigaste personer inom den kriminella världen, nämligen Benjamin ”Bugsy” Siegel. Han växte upp i en fattig judisk familj i Williamsburg, New York, och blev snabbt känd för såväl sin hänsynslöshet som för sin charm. Efter att ha gjort karriär som ökänd lönnmördare inom maffiasyndikatet Murder Inc. byggde Bugsy under 20-talets alkoholförbud upp upp ett imperium baserat inkomster från bootlegging. 1931 legaliserade delstaten Nevada gambling, något som väckte Bugsys intresse för kasinoindustrin i Las Vegas.

IMG_4923

Flamingo Hotel & Casino, som det hette vid starten, var med sin Art Deco-arkitektur, champagnefontäner och servitörer i tuxedo startskottet för en ny era i Las Vegas. Nu gick kasinos från att endast vara spelhallar till att bli mer som lyxresorter med hotell och alla tänkbara bekvämligheter. Med sina nära band till maffian men också goda kontakter inom Hollywood anses Bugsy ha varit en av de drivande krafterna till att Las Vegas nöjesindustri på allvar tog fart under 1940-talet. Ett halvår efter att Flamingo Hotel & Casino öppnande mördades Bugsy i sitt hem i Beverly Hills, Los Angeles. Mordet fick aldrig någon lösning, men orsaken tros ha varit att Bugsy hade försökt att blåsa sina affärspartners på pengar från kasinoverksamheten.

IMG_4940

Höjdpunkten med vår korta Las Vegas-vistelse var utan tvekan frukostbesöket på Ihop, International House of Pancakes. Om pannkakorna på Smoky Pancake Cabin i Tennesse var himmelska så var de nästan ännu mer fantastiska på Ihop. Pannkakorna här var såklart härligt fluffiga på amerikanskt vis och med topping som det inte snålades på. Jag valde banan, jordgubbar och grädde som topping. Gudomligt. Det smakade så otroligt gott att jag aldrig mer vill äta tunna svenska pannkakor igen. En stund senare satt vi mätta och belåtna i RV:n på väg vidare västerut. Vi hade sedan starten i Orlando två veckor tidigare kört drygt 6200 km genom elva delstater, och som själva kronan på verket väntade oss nu en sista vecka i Kalifornien.

Route 66 genom New Mexico och Arizona

IMG_4652

Efter att ha kört mil efter mil i nordvästra Texas, genom ett platt och mulet landskap med enbart jordbruksmark, är det en härlig upplevelse att komma in i New Mexico. Här är omgivningarna bergiga, himlen klarblå. Känslan av att köra in i ett riktigt Vilda västern-landskap är fulländad. I höjd med Santa Rosa kör vi in på highway 40, och därmed också in på klassiska route 66, som sträcker genom åtta delstater från Chicago till Los Angeles. I Santa Rosa stannar vi dessutom till och tog ett dopp i The Blue Hole, som är ett 24 meter djupt slukhål med kristallklart vatten. Den konstanta vattentemperaturen är på 16-17 grader, vilken naturligtvis är härligt svalkande! När vi når Albuquerqe kommer vi lagom till solnedgången. Att se den rosagula himlen kontrastera bergen som omger staden är en ren njutning. Som de Breaking Bad-entusiaster vi är åker vi som hastigast förbi Piermont Drive Road och kollar in huset där Walter White med familj bodde. Vi passar även på att stanna till och äta på Dog House, som förekommer frekvent i samma serie. Den som har tittat på Breaking Bad får kanske ett sunkigt intryck av den här korvkiosken. Korvarna är dock goda, och stället verkar vara populärt.

IMG_4714

Efter en natts övernattning på en camping i Gallup körde vi vidare in i Arizona. Welcome to Navajo Nation Reservation, står det på en skylt vid delstatsgränsen. De många souvenirbutikerna med traditionella hantverk längs vägen skvallrar om att turismen är en viktig inkomstkälla för många amerikanska urinvånare här. Jag köper ett armband med av en vänlig kvinna tillhörande navajo-stammen utanför en bensinmack. Bergslandskapet övergår efter ett tag till ren prärie, och därefter skog. Vi kör in i Coconino National Forest. Här tornar de höga bergen i lager av röd sandsten upp sig dramatiskt kring tallskogen. Vi stannar vid ett vattenfall i Slide Rock Park där stenarna är utformade som en rutschbana. Det var en härlig känsla att hoppa i och låta sig dras med av det strömmande vattnet. Kvällen avrundar vi med att grilla hamburgare på en camping några mil norr om Flagstaff, under den stjärnklara Arizonahimlen.

IMG_4894

Dagen därpå steg vi upp okristligt tidigt för att vandra i Grand Canyon. Vi körde till utsiktsplatsen Grandpoint View, där flera vandringsleder utgår ifrån. Vyn från utsiktsplatsen var otrolig, och den blev inte sämre under vandringens gång. Nu förstod vi varför Grand Canyons bergslandskap är så omtalat. 10,2 km tog vandringen till Horseshoe Mesa och tillbaka, som med sin hästskoform i röd sandsten kanske är en av de vackraste bergsformationerna i Grand Canyon.  Trots att leden vi gick betraktas som rätt tuff, med många backar, smala passager och branta sluttningar gick vandringen bra i den 45-gradiga värmen. Självklart var hettan en liten utmaning, och det var tur att vi hade fyllt våra ryggsäckar med vattenflaskor i förväg. Som en fin avslutning på en dag av naturupplevelser uppenbarade sig en ståtlig hjort för oss i en skogsdunge längs vägen, när vi körde från Grandpoint View. Hjortens horn var riktigt stora, en majestätisk syn.

På en Shooting Range i Texas

IMG_4700

Finns det något mer klyschigt än att besöka en Shooting Range i Texas? Antagligen inte. På Lone Star Gun Range i Lockhart strax söder om Austin är vem som helst välkommen att skjuta med pistoler och automatvapen. Även barn under 18 får följa med i föräldrars sällskap. När vi anländer strax efter lunch en stekhet lördageftermiddag får vi varsitt tvåsidigt papper för att läsa igenom de regler som gäller på skjutbanan. Knappt har vi hunnit läsa färdigt förrän en man ur personalen fram till oss, och frågar om vi har någon tidigare erfarenhet av vapen. Då de flesta av oss helt saknar erfarenhet får vi en fem minuters genomgång i hur man handskas med en pistol. Vår instruktör, en rätt ung tjej med lila hår, demonstrerar tre olika sorters .22 kalibers pistoler som vi tar med oss ut. På skjutbanan är klientelet blandat. Barnfamiljer med sina elvaåringar, unga par och ensamma män. Och så vi. Efter att ha testat de tre olika pistolerna känner jag mig nöjd. Själva skjutandet är inget som tagit mig med storm, och jag sparar hellre de ytterligare 25 dollar det kostar att även testa automatvapen. Resten i gänget fortsätter dock att skjuta, och testar AK-47, AR-15 samt den från många hollywoodfilmer kända, halvautomatiska pistolen Desert Eagle, med stor entusiasm. Jag förklarar för tjejen med lila hår att jag känner mig nöjd för dagen. Hon tittar på mig, och skakar besviket på huvudet. Vekling, ser jag att hon tänker. I Texas är inte vapen något diskutabelt. Det är en ofrånkomlig del av livet.

img_46461.jpg

Efter besöket på Lone Star Gun Range är det dags att köra vidare på vår rutt. Vi känner oss färdiga med Texas för den här gången, och förbereder oss på nästa delstat, New Mexico. Men först ska vi stanna på en camping i Lubock över natten, långt uppe i nordvästra Texas. Vi har därmed drygt 67 mils körning framför oss. Ju längre norrut vi kör från Austin blir landskapet kalare och kalare, och kaktusarna fler och fler. Radiostationerna vi rattar in spelar, kanske inte så oväntat, vemodig country. Vi stannar till vid en bensinmack. Jag överväger att köpa en cowboyhatt, men nöjer mig till slut med en kycklingsandwich och en rejäl mugg med blaskig kaffe. Vi kör vidare. Småstäderna vi passerar har namn som Ballinger, Sweetwater och Justiceburg. Det har hunnit mörkna. Vi väjer för skunkar, oppossumar och harar som lyses upp av strålkastarna när dom korsar vägen. Ett stort vildsvin ligger påkört och dött längs med vägrenen. En pickup truck som kör förbi oss har en dekal på bakrutan. Don’t mess with Texas, står det på den.

Vad det egentligen betyder att vara vegetarian i cowboydelstaten

IMG_4615

Det krutröksosande uttrycket ”deader than a salad bar in Texas” skvallrar om att The Lone Star State, med sin nötköttsindustri och sin barbequekultur kanske inte är ett resmål vegetarianer väljer i första hand. Hursomhelst, den som har vägarna förbi Galveston och åtminstone betraktar sig som en Texas Vegetarian, det vill säga att man äter fisk och kyckling men inte rött kött, bör besöka Bryant’s Djungel Café. Här kan man nämligen äta en riktigt god avokadosallad med kyckling för en billig peng. Restaurangens namn till trots, den som förväntar sig att få äta lunch i någon slags regnskogsmiljö lär bli besviken. Som ett försök att förmedla en känsla av exotism till gästerna pryds förvisso väggarna av bilder på några geparder och zebror, men det är också allt. En mer kräsen restaurangrecensent hade antagligen betraktat det här stället som rätt tacky. Men med skaplig mat och fungerande wifi duger ändå Bryant’s Djungle Café absolut för ett lunchbesök. Under eftermiddagen lämnar vi Texas kustområde, och kör vidare norrut mot Austin. På sträckan mellan Galveston och Houston breder det enorma motorvägslandskapet ut sig, och ett tag är vägen vi kör på 20-filig. Det har hunnit bli rusningstrafik, och vägarna är fulla. Majoriteten av de övriga tiotusentals fordonen är pickup trucks. Hur kommer det sig egentligen att dessa stora, bensinslukande bilar är så populära just här i Texas? Nog för att bensinen är billig här, knappt 5 kr litern på sina håll, men ändå? Jag frågade en kvinna vi åkte Uber med i Galveston. Enligt henne handlade det om att pickup trucken är en statussymbol för människor här. En del av kulturen. Det får mig att tänka på det gamla talesättet ”everything is bigger in Texas”. För det verkar ju som att invånarna här verkligen försöker leva upp till det. Åtminstone i trafiken.

IMG_4624

Några timmar senare hade vi tagit oss fram till vår camping i Austin. Efter att ha ätit fantastiskt goda burritos vi köpt på en närliggande mexikanskt supermarket tog vi en taxi in till East Sixth Street. Gatan är känd som en av stadens bartätaste, och verkar vara populär bland framförallt yngre Austinbor. Bland möhippefirande tjejgäng, bredaxlade footballkillar i tajt åtsittande t-shirts och latinoungdomar i hiphopkläder noterar jag en blek man i grått skägg och solglasögon, utklädd till superhjälte. Captain Texas kanske man skulle kunna kalla honom, då han nämligen bär cowboyhatt samt en suspensoar i delstatsflaggans färger. I sin ambitiösa och utstickande mundering låter sig Captain Texas fotograferas med lördagsflanörer för dricks. Vad de fulla collegekidsen han poserar med inte verkar lägga märke till är hur Captain Texas skrattandes håller upp ena handens pekfinger och tumme som ett OK-tecken, med resterande fingrar pekandes uppåt. Tecknet har på senare tid börjat användas flitigt av alt-right rörelsen, som en symbol för vit överhöghet. Det var dock oklart om den här figuren var en övertygad rasist eller bara ett provokationsälskande internet-troll, som lämnat skärmen och begett sig ut i verkligheten för en kväll. I övrigt märker vi vissa skillnader mellan utelivet i Austin och t.ex New Orleans, då vi har den avslappnande stämningen på Bourbon Street i färskt minne. I Austin är det saftiga böter för att dricka medhavd alkohol direkt på gatan, och strax efter att barer och klubbar stängt kl.02 rider en större grupp kravallutrustad polis gatan fram. Trots att jag inte har märkt av någon orolig stämning här under kvällen. I Sverige tillhör jag vanligen inte dem som brukar ifrågasätta polisnärvaro, men här kändes det mest olustigt att se de ridande poliserna. Mer som en maktdemonstration, än som en trygghetsskapande åtgärd. Men å andra sidan så befinner vi ju oss i The Great State of Texas, och här ska man ha respekt för The Boys in Blue, uppenbarligen.

Ett stycke cajunsk historia i Louisianas alligatorrika träskmarker

IMG_4556

En vistelse i New Orleans med omgivningar är knappast komplett utan en tur ut i träskmarkerna för att titta på alligatorer. På vägen mot Texas stannar vi till i den lilla byn Henderson, ca 20 mil väster om New Orleans, för att åka på en Swamptour vi blivit tipsade om. När vi kommer fram till Basin Landning & Marina Inc sitter en man i gungstol på verandan till huset och väntar på oss. Han heter Craig, och är en liten krutgubbe med väderbitet ansikte. Captain Craig, som det visar sig att han kallas, är mannen som ska ta oss ut i träsken med sin airboat och vara vår alligatorguide. Captain Craig är cajun, och har franska som modersmål. Han berättar att hans förfäder kom från Kanada och bosatte sig i området redan på 1700-talet. Cajunerna levde länge relativt isolerat i Louisianas bayou, och har därför kunnat utforma en kultur som på många sätt skiljer sig från det majoritetsamerikanska samhällets. Samtidigt som den cajunska musik och matkulturen idag är viktig för New Orleans turistindustri, så minskar antalet fransktalande i Louisiana stadigt. Därför känns det extra intressant att få sig en pratstund med Captain Craig, och ta del av hans cajunska familjehistoria.

IMG_4541

Så vi sätter oss i en airboat, och låter Captain Craig ta oss ut i det vackra träsklandskapet. Bland cypresser och spansk mossa färdas vi, och det dröjer inte länge förrän de första alligatorerna dyker upp.  – I know the swamp like the back of my own hand, förklarar Captain Craig på sin sjungande Louisiana-dialekt. Vilket inte visar sig vara någon överdrift. – Here comes Suzette, she is my girl, säger han med stolthet i rösten när vi ser en stor alligatorhona komma simmande mot båten. Captain Craig matar Suzette med en bit kyckling och kan röra vid henne. Suzette håller sig lugn. Ömsesidig respekt. Jag frågar Captain Craig om han också jagar djuren när det är säsong. Men nej, det gör inte Captain Craig. Det märks att han tycker om Suzette och hennes artfränder för mycket för att vilja döda dom. Kontrasten till karaktärerna i den ofta makabra tv-serien Swamp people, som handlar om alligatorjägare i Louisianas träskmarker, är stora. I den är uttryck som ”Shoot ‘em” och ”Never trust a gator” vanligt förekommande. En inställning till de antika urtidsdjuren som kändes långt, långt borta i den mycket sympatiske Captain Craigs sällskap.

Livliga gator och mytomspunna voodoodrottningar i New Orleans

IMG_4441

– Bourbon Street never sleeps, man. Uberchauffören som släpper av oss vid midnatt på den berömda gatan i French Quarters en tisdagskväll är säker på sin sak. Och det verkar som att han har rätt. Här blandas festsugen lokalbefolkning, turister med magväska från Chicago, spåkvinnor, gatuartister, sliskiga inkastare till strippklubbar och andra personer med lite oklara förehavanden i en salig blandning. Stämningen är livlig och glad. Uttrycket ”laissez les bon temps rouler” är cajunfranska och betyder ungefär ”det ska vara gott att leva” vilket fångar New Orleans identitet som en avslappnad nöjesstad väl. Ett gott leverne är dock långt ifrån någon självklarhet för lokalbefolkningen. New Orleans är nämligen en hårt prövad stad. I augusti 2005 gjorde orkanen Katrina att staden 80 procent av staden hamnade under vatten. Återuppbyggnaden har tagit tid, och snart tolv år senare har The Crescent City ännu inte återhämtat sig helt. Hela 52 procent av New Orleans 152,700 hushåll räknas antingen som fattiga, eller bedöms ha svårigheter att klara sin ekonomi. Våld och utsatthet tillhör vardagen för många. Jag kommer i samspråk med en man på Bourbon street som kallar sig Rambo. Han berättar upprört, och visar med ivriga gester hur han blivit skjuten flera gånger men överlevt. Rambo överlevde även Katrina, och visar med handen hur hög vattennivån var på Bourbon street under tiden då staden låg under vatten, vilket enligt Rambos uppgifter var över 2 meter. När en förbipasserande US-army veteran på kryckor avbryter vår konversation försvinner Rambo kvickt iväg, ut i New Orleans-natten, mot ett okänt öde till mötes.

IMG_4457

New Orleans och delstaten Louisiana skiljer sig från övriga USA på många sätt, med sitt kreolska arv och sin framträdande cajunkultur. Det här avspeglar sig inte minst i det lokala köket, och internationellt kända rätter som Jambalaya och Gumbo har sitt ursprung här. Ett av mina bästa matminnen från New Orleans var när jag för första gången åt en Po’ Boy, som är en krispig baguette fylld med skaldjur, grönsaker, majonnäs och chilisås. Ett ställe som har riktigt läckra Po’ Boys är Erin Rose Bar. För alla korvälskare är det ett måste att besöka hipsterfavoriten Dat Dawg på Frenchmen Street. Här går det att beställa polska kielbasa och tyska wienerwurst såväl som den lokala specialitén Alligator Sausauge. Jag valde det senare alternativet. Min första alligatorkorv-upplevelse var absolut mer än helt ok, och jag hade gärna köpt en till om den inte hade kostat 7,95 USD. Smaken påminde om kyckling, men hade också en touch av vilt i sig. Dat Dawg har även fantastiska pommes frites som inte får missas. När det kommer till sötsaker så är Beignets typiska för New Orleans. Dessa fyrkantiga och friterade donuts serveras med vaniljsocker på. Ett trevligt ställe att avnjuta det här lokala bakverket på (om du inte räds horder av turister) är Café du Monde vid hörnet av Jackson Square.

IMG_4487

I New Orleans har naturreligionen Voodoo, med sitt ursprung i västafrikansk folktro, utövats i staden sedan 1700-talet, och voodoodrottningen Marie Laveau är här en central person. Hon dog 1881, men fortfarande besöker människor dagligen hennes grav vid St.Louis Cemetary Nr.1 med önskningar om kärlek, som var hennes specialitet. På New Orleans Historic Voodoo Museum kan man lära sig mer om Marie Laveau och voodoons historia i New Orleans. Här finns bland annat voodoodockor, bisarra masker och en piska som användes till att jaga bort zombies(!) med. Det berättas också om den blodsugande, varulvsliknande varelsen Rougarou, som sägs hemsöka Louisianas Bayou nattetid. New Orleans Historic Voodoo Museum är framförallt ett himmelrike för den som älskar att titta på egendomliga, kuriosaartade föremål. Tänk dock på att uppträda trevligt mot kvinnan bakom kassan, då även personalen som jobbar på museet enligt uppgift är utövare av voodoo.

Livet på en trailerpark i Mississippi

IMG_4383
Campingplatsen Plantation Park utanför Natchez, Mississippi

Delstaten Mississippi känns lantlig och på sina håll mycket öde. På väg 28 mellan Hazlehurst och Fayette är baptistkyrkorna längs vägen fler än bostadshusen. Vi kör igenom Homochitto National Forest. Ett regnoväder har nyligen dragit förbi, och det är blött i omgivningarna. Vi väjer för en opossum som korsar vägen. En bit innan Natchez stannar vi till vid en Walmart. Luften är klibbig, och det har mörknat. Från omkringliggande skog och träsk låter kakofonin av fåglar, grodor, insekter och andra oidentifierbara djur högt, intensivt och även lite hotfullt. Campingen vi stannar på över natten är i sjabbigaste laget. Många av de andra husbilarna som står här är slitna, och intrycket jag får är att många campinggäster bor här permanent. Lite längre bort hänger en sydstatsflagga, den så kallade Confederate Flag. Visst är det här en tvättäkta trailerpark. Toaletten är ett ruckel, och en ödla springer iväg över golvet när jag öppnar den trasiga dörren. Trots den här campingplatsens karaktär lyckas jag för första gången under resan få åtta timmars sömn. Som skydd mot myggen sov jag den här gången i långärmad tröja och keps, något som faktiskt fungerade.

IMG_4386
Gammal gravplats på Mississippis landsbygd

Jag känner att det är dags att bege sig ut på en joggingrunda innan frukost. Campingföreståndarinnan, en humoristisk, Coca Cola till frukost-drickande kvinna med en drös katter på sitt kontor, rekommenderar mig att springa inne i Natchez, längs med Mississippi-floden. Jag och Daniel bestämde oss dock för att springa i omgivningarna, så vi snörade på oss joggingskorna och drar ut på en runda i området kring campingen. Trailerparken vi bor på är inte så stor, och snart är vi ute på en landsväg. Rätt omgående infinner sig känslan av att det inte hör till vanligheterna att se joggare här ute. Bilar tutar, och djuren vi möter reagerar. Två hästar och en anka ställer sig ihop och iakttar oss vaksamt tillsammans, som en scen hämtat ur en Disneyfilm. Husen längs vägen är stora, med välskötta gräsmattor. Skyltar som uppmärksammar besökare om privat mark samt varnar för hundar pryder de stängsel som sitter uppsatta runt tomterna. Alla hus har dock inte staket, och några skällande hundar springer efter oss på vägen en bit men ger upp efter ett tag. Strax därpå händer det igen. Två vakthundar, en rätt stor och en lite mindre tar sig ut på vägen genom ett hål i ett stängsel. Vi stannar upp för att lugna ner situationen. Det funkar, och vi kan långsamt lämna hundarna bakom oss på vägen. Resten av joggingturen känns det dock bäst att promenera. Det här är ändå Mississippi, och hundarna här har uppenbarligen i sitt DNA att försvara husses egendom mot potentiella inkräktare.

IMG_4403
Den historiska staden Natchez är känd för sina ångbåtsturer på Mississippifloden

Mississippi är dock mer än öde landsbygd, trailerparks och skällande hundar. I den lilla staden Natchez finns många vackra gamla plantageägarvillor, byggda i nyklassisk antibellum arkitektur, att beskåda. Natchez var nämligen under 1800-talet en viktig knytpunkt för export av bomull och sockerrör, vilket gjorde att många välbärgade plantageägare slog sig ned här. Staden är även känd för sina ångbåtsturer, och den som tvivlar på att begreppet Southern Hospitality fortfarande existerar blir i Natchez snabbt motbevisad (åtminstone är det här ett gäng priviligierade svenskars upplevelse). På den hemtrevliga restaurangen Magnolia Grill blir vi snabbt kompisar med servitrisen Lisa, som erbjuder oss att bo hos hennes familj i Houston om vi vill. Och den vithårige äldre mannen i souvenirbutiken var med sin gentlemannamässiga framtoning som hämtad ur en scen från Borta med vinden. Den autentiska gamla södernkulturen, som kännetecknas av sin gästvänlighet och stil lever alltså fortfarande kvar i Natchez. Åtminstone på ytan.

Memphis är södern på riktigt

IMG_4266
Blodröd himmel på Arkansas-sidan av Memphis

Y’all rednecks! Tjejen i den svarta pickupen roades uppenbarligen åt åsynen av sex vita killar i en RV när hon skrattande körde förbi oss, i en vägkorsning på Arkansas-sidan av Memphis. Även om jag med min rakade skalle, mitt röda skägg och bleka hy antagligen är rätt lik en populärkulturellt stereotyp sydstatscracker, och även om vi i resesällskapet skrattade gott åt sättet den här medtrafikanten hälsade oss välkomna till Memphis på, går det inte att komma ifrån. Frågan om ras är laddad här. Precis som på många andra håll i USA. Memphis är dock speciellt med en utpräglad historia av rasism och segregation. Det här är staden som Martin Luther King mördades i, den 4 april 1968. Den franska feministikonen och filosofen Simone de Beauvoir förde dagbok under sin resa igenom den amerikanska södern 1948. I den beskrev hon bland annat ”söderns stora tragedi”. Om det hat som fanns i luften, var hon än vände sig. Det kanske är lite löjligt av mig att jämföra dagens USA med nästan 70-års gamla resebetraktelser. Men visst är det ändå någonting hårt här i luften i Memphis, som inte går att vifta bort. Det hade varit intressant att veta hur rasrelationerna påverkar människors dagliga liv i praktiken. Vi stannar för att handla på en gigantisk Walmart i West Memphis. Här arbetar ungefär lika stor del svart som vit butikspersonal, till synes i godan ro, tillsammans. Men talar svarta och vita med varandra på sina fikaraster? Hur var stämningen här dagen efter valnatten i höstas, då Donald Trump vunnit? Är det, inom en överskådlig framtid, ens möjligt att hitta en väg framåt? Sådant kan en ju spekulera i.

IMG_4326
Ett stycke musikhistoria på Stax Museum of American Soul Music

Det hade hunnit mörkna när vi körde in på campingen i West Memphis. Vi hade köpt grillkol, majskolvar, köttiga korvar, rödlök och ett flak öl, och snart fick vi igång en eld. Att sitta här på campingen, framför elden under den stjärnklara Arkansashimlen, öppna en burk Budweiser, lyssna på de dovt spelande syrsorna och betrakta den glödande kolen i brasan,  det kändes mycket stämningsfullt. Allt vi grillade smakade mycket bra, och särskilt de ljuvligt söta majskolvarna var härliga att sätta tänderna i. Någon söt nattsömn fick vi dock tyvärr inte njuta av. Under tiden vi grillade hade ett visst antal mygg tagit sig in i husbilen. Det spelade ingen roll att vi slog ihjäl alla vi såg, fler tog sig ändå in på något sätt under natten. Trötta, slitna och myggbitna lämnade vi campingen morgonen därpå, efter att vi betalat de 54 dollar som vår campingplats hade kostat. Vi körde in till Downtown Memphis för ett besök på Stax Museum of American Soul Music. Där fanns bland annat soulkungen Isaac Hayes mintgröna Cadillac att beskåda, samt scenkläder, originalskivor och mycket annat från soultidens guldålder i slutet av 60- och i början på 70-talet. Ett besök här kan varmt rekommenderas.

IMG_4357
Köttigt, sött och maffigt på BBQ Central i Downtown Memphis

Därefter tänkte vi ta en promenad till den kända restaurangen Central BBQ några kilometer bort. Killen som jobbade i kassan på museet avrådde oss dock från detta. Det här var inget säkert område, enligt honom. Så vi tog husbilen bort. Kvarteren vi körde igenom var inte de mest nedgångna jag varit i, men de var definitivt risiga. Vi passerade några unga män som stod utanför en spritbutik i en klunga och rökte. Några av dom skrek åt mig när dom såg mitt huvud sticka ut från rutan. Nu i efterhand har jag fått reda på att precis det området vi körde igenom, från East E.H. Crump Boulevard till South 4th Street inte bara är Memphis mest våldsamma område. Det är det mest våldsamma området i hela USA, enligt en studie från april 2017.  Framme vid Central BBQ förstod vi snabbt att restaurangen verkar vara lite utav en institution här i Memphis. Det var välbesökt, och vi var inte de enda turisterna. Jag tog en porkburger (bröd med högrev) med tillbehören spenat, coleslaw och några otroligt goda såser till. Köttigt, sött och maffigt. Soul food när det är som allra bäst. Det var med nöjda steg vi traskade ut från restaurangen en stund senare, och fortsatte vår resa söderut mot Mississippi.