Nyligen genomlevde Texas för ovanlighetens skull en vinterstorm och låg till stora delar täckt av snö. För drygt tre år sedan befann jag mig själv i delstaten, då såg jag inte en snöflinga. Jag var där med storslagna planer på en roadtrip genom Texas Hill Country med vandring i Big Bend National Park, bland pumor, skallerormar, episka bergsmassiv och övergivna spökstäder. Tyvärr gick större delen av mina planer i stöpet då jag åkte på en envis influensa redan efter ett par dagar. Innan influensan slog till hann jag dock med att uppleva Austin, en avslappnad och särpräglad stad som bland annat bjöd på prima barbecue och mexikansk mat samt möten med några minnesvärda lokala karaktärer. Mer om det går att läsa här på sidan: https://wettmarkswanderlust.com/2021/03/12/austin-en-texasmetropol-med-hippiesjal/
– Brookswood Avenue, right? Den äldre, vithårige taxichauffören som plockar upp mig på Austin-Bergstrom International Airport har en sjungande och faderlig stämma, likt en gospelpräst från djupaste Mississippideltat. På vägen från flygplatsen till mitt Airbnb-boende småpratar vi om Austins popularitet, och att staden vuxit och blivit större. – It grew from a li’l weed, to a big three, konstaterar chauffören lakoniskt. Att Austin har förändrats de senaste decennierna råder det inget tvivel om. 1975 bodde här knappt 250 000 invånare. Idag bor över 950 000 i Austin, och staden är en av de snabbast växande städerna i USA. Det sägs ha startat på 60-talet när hippies lockades hit, och på 70-talet blev staden populär bland musiker. På 80-talet började filmfolket komma, och under 90-talet upplevde Austin ett inflöde av tech-företag, vilket även ledde till att den ekonomiska utvecklingen tog fart.
Alla dessa kulturella och ekonomiska skeenden har var för sig bidragit till att Austin genom åren har förvandlats, från en liten delstatshuvudstad med sömning småstadskänsla till den livfulla metropol den idag är. Att 10-dagars festivalen South By South West lockar hundratusentals besökare i mars varje år och ses som en av den amerikanska film- och musikindustrins viktigaste händelser årligen säger något om Austins betydelse för den kreativa scenen i USA. Stadens attraktionskraft har dock inte enbart varit alla till godo, och en bild man ofta stöter på när man talar med människor och tar del av information om Austin i tidningsartiklar, på forum och i sociala medier är att staden vuxit för snabbt. Den eländiga trafiksituationen anges ofta som ett stort problem, liksom att stigande fastighetspriser gör att många inte har råd att bo kvar.
Det är onsdag och jag har sovit min första natt i det spartanskt inredda rum jag hyr i ett charmigt stugliknande litet hus målat i gult och turkos i stadsdelen East MLK. Jag startar dagen med att promenera någon kilometer bort till ett tacostånd där en satt och gladlynt man säljer Breakfast tacos. Att äta tacos till frukost är tydligen en vanlig företeelse i Austin, och en stund senare avnjuter jag läckra tortillabröd fyllda med potatis, ägg, bacon och ost med svart kaffe till på husets veranda. Planen är att inleda vistelsen här med att ta mig in till stadens centrala delar för att upptäcka byn och insupa atmosfären i största allmänhet. Jag har besökt Austin en gång tidigare, i samband med den roadtrip jag och fem vänner gjorde när vi färdades genom USA i husbil under tre veckor i juni 2017. Vi stannade dock endast en natt, och hann egentligen bara med att festa på E 6th Street samt att besöka en skjutbana en bit utanför staden.
Jag dricker upp mitt morgonkaffe och tar en Uber in till stan. Föraren heter Mark och är en senigt byggd man med tjeckiskt påbrå. Vi småpratar om Austin Marathon som ska hållas senare i veckan och som vi båda har planerat att springa. Mark är öppenhjärtlig, och beklagar sig över att hans son inte är ”tillräckligt smart” för att komma in på en bra collegeutbildning, och han svär över det amerikanska utbildningssystemet. Vi åker runt i kvarteren vid delstatsbyggnaden Texas Capitol och kör förbi guvernörens residens, en byggnad i nyklassisk antibellum arkitektur. Jag frågar Mark vad han tycker om Texas tidigare guvernör Rick Perry, som 2017 blev energiminister i Donald Trumps regering och bland annat är känd för att vara en stark anhängare av rätten att bära vapen. Något som blev tydligt en gång under en joggingtur, då han använde sin medhavda .380 Ruger till att skjuta ihjäl en prärievarg som, enligt Rick Perrys egen utsago, hotade hans dotters labrador retriever. Mark fnyser, och säger att Rick Perry bara är en av många ”texasidioter”. Han själv kommer från Colorado, och störs av det faktum att somliga texasbor tydligen inte uttalar namnet på hans hemdelstat korrekt.
– De brukar fråga mig om jag är från ”Calarada”. Nej, jag är från Co-lo-rad-o, svarar jag. Men de envisas med att ändå säga ”Calarada”. Så jag brukar fråga: Är du från Tex-ass? Det brukar få tyst på dom, säger Mark triumferande.
Jag kliver av i downtown, nära universitetsområdet. Det regnar, och jag bestämmer mig för att besöka Bullock Texas State History Museum, som är delstatens officiella historiemuseum. En drygt 10 meter hög stjärna i brons står på ytan framför museet, som en iögonfallande och smått bombastisk symbol för The Lone Star State. Jag går in i byggnaden, och trängs sedan under en 1,5 timmes tid med skolklasser och andra besökare bland utställningar som rör Texas historia, rika på berättelser och öden, föremål och kläder. På de tre våningsplanen går det bland annat förkovra sig i hur det gick till när Republiken Texas utropade självständighet från Mexico den 2 mars 1836, och hur det kommer sig att delstaten i populärkultur ofta fått symbolisera själva sinnebilden av vilda västern.
För den som är nyfiken på Texas historia är annars den skönlitterära romanen Sonen av Philipp Meyer en mycket bra ingång. I den här romanen skildras nybyggarfamiljen McCullough genom flera generationer, från nybyggare i laglöst land på 1830-talet, till 1910-talets boskapsuppfödarliv vid den oroliga gränsen mot Mexico, vidare till nutidens komfortabla men olyckliga liv som oljemiljardärer. Det är en stundtals brutal läsupplevelse, och det är en rå och osminkad bild av familjedynastins väg till makt och rikedom som ges. Hur konflikterna mellan de vita nybyggarna och den amerikanska ursprungsbefolkningen i form av comanchestammen, fruktade för att ta skalper, nästan ledde till de senares totala utplåning. Även den etniska rensningen spansktalande texasbor utsattes för under 1900-talets början skildras i boken, också det ett mörkt kapitel i delstatens historieskrivning där den då milisliknande polisstyrkan Texas Rangers hade en central och ökänd roll. Det tog författaren fem år att skriva boken, vars grundliga research bland annat bestod i att skjuta en bisonoxe och dricka dess blod. Allt för att på ett så trovärdigt sätt som möjligt kunna skildra hur det smakar när bokens huvudperson, den unge Eli McCullough, äter färsk lever från det väldiga djuret under sin tid som fånge hos comancherna.
Efter museibesöket strövar jag genom smutsiga och bullriga kvarter i riktning mot S Congress Avenue, en lång gata med många restauranger, musikställen, caféer och små butiker. Jag passerar förbi ikoniska Continental Club, som har hyllats som en av de bästa livemusikbarerna i hela USA. Här har otaliga blues, rock’n roll, rockabilly och countryartister uppträtt sedan 1955, och klubben är erkänd som ett historiskt landmärke av staden. I Austin går det att uppleva livemusik lite varstans, på klubbar, caféer, barer och taquerier, och staden är starkt förknippad med livemusik. Vilket delvis har sin förklaring i tv-showen Austin City Limits, som i decennier sänt livespelningar från Austin och idag ses som en som institution inom amerikansk tv. En av många musiker som fått sitt genombrott genom Austin City Limits är texassonen Wille Nelson, som framträdde i tv-showen för första gången 1974. Wille Nelsons legendstatus har fått honom förevigad som muralmålning på East 7th Street/Neches Street, där countrystjärnan kan ses blicka ut över trafiken.
Jag stannar till vid Amy’s Ice Cream och köper en glass med sötpotatissmak. Det har börjat att spricka upp, och jag njuter av glassen och texassolen en stund samtidigt som jag blickar ned över den långa S Congress Avenue där Texas Capitol syns sticka upp långt borta i fjärran. På andra sidan vägen ligger Austin Motel, ett anrikt poolhotell i retrostil vars ikoniska röda skylt ger gatan en tidlös charm. I området finns några otroligt coola butiker inriktade mot westernmode, och jag kikar in på Allen Boots, som har ett utbud av skor och hattar så fantastiskt att min inre cowboy börjar gråta av lycka i samma ögonblick som jag kliver innanför dörren. När det väl kom till kritan köpte jag dock vare sig stövlar eller huvudbonad, vilket jag så här i efterhand ångrar. Jag tar mig sedan vidare med buss till stadsdelen South Lamar för ett besök på Uncommon objects, en jättelik och otrolig antikvitetsaffär med ett stort utbud av alltifrån klassisk americana vintage till kuriositeter som lustiga gamla leksaker, arga totempålar, märkliga gamla fotografier och uppstoppade djur i människokläder.
Efter att under dagen fortsatt utforska centrala Austins mest intressanta gator, hunnit med en avstickare till rekreationsområdet Zilker Metropolitan Park och ätit god mexikansk mat på restaurangen Baby Acapulco är det dags att ta till apostlahästarna och bege sig hemåt. Jag har gått i ungefär en timme och börjar närma mig bostaden när jag går igenom en tunnel där det sitter någon på marken. En man, med barsk uppsyn och tovigt skägg, visar det sig. Han får syn på mig och ropar i högan sky. – Mister, kan du köpa mig en hamburgare? En varm korv? Mannen ylar. Jag blir dessvärre tvungen att göra mannen besviken. Rent principiellt hade jag gärna hjälpt den här stackaren, men jag har ingen mat på mig och så vitt jag vet finns det inga matställen i närheten. Så jag urskuldar mig å det respektfullaste, och går vidare. Mannen spottar efter mig. – Jag kommer ihåg ditt ansikte, ropar han hotfullt.
Jag fortsätter min väg framåt, och det känns som en lättnad att komma ut ur tunneln, bort från den ylande mannen som jag är glad över att förhoppningsvis slippa behöva korsa väg med igen. Samtidigt ringer orden i mina öron en bra stund efteråt, och upplevelsen är svår att få bort från näthinnan. Det var något skrämmande med den här mannen, som det var svårt att sätta fingret på. Det känns nästan som att jag har fått en förbannelse kastad över mig. Under natten därpå drömmer jag att jag är på en resturang och beställer en hamburgare. Min beställning kommer till bordet, och jag ska precis ta min första tugga av maten när jag upptäcker en man som sitter lite längre bort i lokalen. Det är den ylande mannen från tunneln. Han stirrar på mig, och öppnar munnen för att ropa något. Precis i det ögonblicket vaknar jag, febrig och kallsvettig. Förbannelsen har börjat att verka.
Det blev inte mycket sömn den natten, då händelsen från gårdagen har etsat sig fast i minnet, och det är svårt att helt slappna av. Den ylande mannen från tunneln förföljer mig i mina drömmar och under min vakna tid. Det har hunnit att bli lunchtid, kroppen värker och jag känner mig hängig, men bestämmer mig ändå för att ta mig in till stan. Magen kurrar, och det är ett besök på Franklin BBQ som står på agendan, restaurangen som blivit otroligt hyllad i barbecue-världen för sitt grillade kött. Självaste Barack Obama var där och åt när han besökte Austin 2014, vilket blev uppmärksammat. Jag beställer en Uber och blir upphämtad av John, en stilig 82-årig herre som bott i Austin i hela sitt liv. Under vår resa berättar han sin livshistoria.
– När jag var 13 år sa min mamma till mig: Nu är det dags för dig att börja tjäna dina egna pengar. Så jag var tvungen att börja arbeta med att plocka bomull. Det var ett hårt arbete, och jag skar upp händerna på bomullsplantorna. När mina händer började blöda smorde jag in dom i svinfett. Det var det enda sättet för dom att läka, så att jag kunde fortsätta att plocka bomullen! John visar upp sina ärrade gamla händer, som bär tydliga spår av ett långt liv av hårt arbete.
John är trots sin höga ålder och hårda uppväxt vid oförskämt god vigör, pigg som en lärka med ett glasklart intellekt och samtidigt med ett barns nyfikenhet. En stor kontrast till mig själv som sitter febrig, yr och fortfarande lite jetleggad i passagerarsätet. Under bilfärden uttrycker John sin förundran över hur höga husen har blivit i stan jämfört med hur det såg ut när han var liten. Hur det på platsen där det en gång låg en speceriaffär, dit han som barn brukade springa iväg och köpa kannor med mjölk åt sin mamma, idag ligger ett stort hotellkomplex. När vi är framme vid min destination förbarmar John sig över mitt ynkliga tillstånd och vill be en bön för mig, vilket han får. Med staplande steg tar jag mig sedan ur taxin, möjligen i något bättre skick jämfört med tidigare.
Framme vid Franklin BBQ ringlar det en säkert 50 meter lång orm av människor utanför, och jag går med förväntansfulla steg och ansluter mig till kön. Efter 20 minuter kommer kökschefen ut och lämnar det nedslående beskedet att vi som väntar inte kommer att hinna bli insläppta innan restaurangen stänger för dagen. En ljudlig kollektiv suck av besvikelse hörs från kön, och människor går iväg till sina bilar. Jag bestämmer mig för att istället styra kosan mot Coopers Old Time Pit BBQ som ligger en bit bort. Där är det ingen kö eller trängsel visar det sig, utan tvärtom rätt glest med besökare. Jag beställer grillat kött i form av brisket, restaurangens hemmagjorda korv med ost och jalapeño, en krämig macaroni and cheese samt en rejäl mugg med sött iste till. Jag har bara hunnit ta ett par tuggor och jag befinner mig redan i någon sorts barbecuehimmel, långt uppe bland rökiga grillmoln. Köttet är så mört att det smälter i munnen, och jag vill ställa mig upp i lokalen och högt utbrista ”uhm uhm” men hejdar mig själv.
Andrahandsvalet av lunchställe visade sig alltså inte vara fy skam, och mätt och belåten beger jag mig vidare. Jag flanerar på E 6th Street, och passerar hus i de mest grälla av färger, mexikanska restauranger, alternativa butiker, väggmålningar och annan gatukonst. Längs gatan står foodtrucks uppradade, och utanför en butik sitter en tjej med en plastlåda med labradorvalpar som har upphittats utanför Austin och som nu söker ett nytt hem. På en parkerad bil sitter ett klistermärke med texten ”Why are death and taxes certain when life and liberty are not?” Jag ler lite snett för mig själv. Texas är sannerligen inte Svedala, det är något som är säkert. En motorcykel dånar förbi, förarens långa hår fladdrar i vinden. Med magen full av ljuvligt rökt kött svävar jag fram på mina barbecuemoln. Trots mitt febriga tillstånd är det svårt att just nu inte känna visst välbehag i den här särpräglade staden, där hippie- och konstnärsliv på ett kanske unikt sätt har gift sig med traditionell texaskultur.
– Don’t go to Venice Beach, it’s disgusting there. Kvinnan vi kommer i samspråk med på glassbaren Three Twinsi området Ocean Park verkar ha inte mycket till övers för gatuartisterna, bohemerna, krimskramsförsäljarna och de utslagna människorna på Los Angeles kanske mest kända Boardwalk. Istället tyckte hon att vi skulle besöka Abbot Kinney Boulevard, även känd som USA:s mest trendkänsliga gata, med fastighetspriser högre än i Beverly Hills. – The Hipsters there are so much hipster it’s just unbelievable! Tvärtemot den här självutnämnda Los Angeles-expertens rekommendationer spenderade vi en hel del tid på Venice Beach under vår sista dag i LA. Med sin färglada och artistiska strandpromenad, sina karaktäristiska palmer och sin otillrättalagda ruffighet, där såväl missanpassade konstnärer som missbrukare har en plats, är det kanske i det här området som Los Angeles själ går att finna. Visst är souvenirbutikerna som säljer t-shirts här lite för många, och visst är de psykadeliskinfluerade tavlorna som den övervintrade hippien säljer på gatan kanske inte så nyskapande. Så kanske kan områdets belackare ha en liten poäng.
Men Venice Beach är också en aktiv plats. Här susar inlinesåkare med för små shorts förbi, och i skateparken på stranden åker helt orädda killar och tjejer, varav vissa knappt är i lågstadieåldern, bräda med sina föräldrar. På Muscle Beach, som den delen av Venice Beach kallas där flera utomhusgym finns, syns gubbar med läderhy och solglasögon göra pullups som om dom inte gjort något annat i livet. En annan del av området Venice som är värt att besöka är Venice Canals. Något kvarter bort från Muscle Beach finns dessa vackra kanaler att beskåda, som byggdes 1905 av tobakskungen Abbot Kinney med inspiration från vattenlederna i italienska Venedig. Bostadsområdena kring Venice Canals är dessutom väldigt mysiga och lite bohemiska, och trevliga att strosa runt i. Vår sista kväll i LA innan flyget hem till Sverige avrundades med strandhäng och medhavd öl till solnedgången på Venice Beach. Tre veckor av oräkneliga upplevelser genom tolv delstater på den amerikanska kontinenten hade alltså kommit till sin ände. Något som kändes svårt att ställa in sig på.
Vårt besök i San Fransisco sammanföll med San Francisco Pride Festival, en av de allra största händelserna årligen inom den amerikanska HBTQ-världen. I år var det dessutom 50 år sedan Summer of Love, något som gjorde festivalen större än vanligt. Att hitta boende i San Francisco med kort varsel just den här helgen var därför lite knepigt, så vi fick nöja oss med ett bo på ett Youth Hostel till överpris. San Francisco är nämligen en stad som inte är anpassad efter husbilar på 32 ft, och utbudet av RV-parkeringar var därför knapert. Lösningen fick bli att ställa RV:n på San Francisco Aiport och ta en taxi in till vårt hostel i Downtown San Francisco. När vi stod på flygplatsparkeringen och väntade på vår Uber som skulle ta oss in till vandrarhemmet såg vi en kvinna som höll på att bryta sig in i en bil. När hon märkte att vi såg henne så började hon låtsas som om hon i själva verket pratade med någon inne i bilen. Trots att vi tydligt kunde se att det inte satt någon därinne.
Kvällen hade dock fler oväntade händelser än scenen med bilinbrottskvinnan att bjuda på. När vi kom fram till vandrarhemmet och skulle checka in dröjde det en god stund innan receptionisten, en ytterst seg och långsam John Lennon-lookalike, lyckades komma fram till vilket rum vi skulle få. Till slut fick vi nyckeln till ett rum på åttonde våningen. Det fanns ingen hiss, så vi traskade trapporna upp. Det visade sig dock att det redan låg en familj och sov i ”vårt” rum, så det blev att traska ner till den sömniga receptionen igen. Efter mycket om och men lyckades till slut John Lennon ordna oss ett nytt rum, på sjunde våningen, som var tomt på folk denna gång. Äntligen fick vi gå och lägga oss.
Våra följande 48 timmar i San Francisco spenderade vi framförallt till fots. Staden är med sitt behagliga klimat trevlig att promenera i, och kollektivtrafiken är väl utbyggd. Som göteborgare det är naturligtvis en skön och hemtrevlig känsla att lättvindigt kunna hoppa på en spårvagn. Bara några stenkast från vårt vandrarhem låg San Franciscos Chinatown, som är den största kinesiska enklaven utanför Asien. Huvudgatan Grant Avenue som skär igenom stadsdelen är lugn och turistanpassad, men man behöver inte avvika många meter för att få uppleva folkliv med matmarknader, trängsel och lukter. Den kinesiska immigrationen till San Fransisco började ta fart under 1850-talet, då många lockades av den då pågående Guldrushen i Kalifornien. De kom i huvudsak från Guangdong-provinsen i södra Kina, och de flesta var män. Dagens kinesiska invandrare i San Francisco är ofta högutbildade, och många jobbar inom tech-industrin i Silicon Valley. 2012 hade 21,4 procent av San Franciscos befolkning kinesisk bakgrund.
San Francisco är känt för sina många färglada hus i viktoriansk stil, och en stadsdel med sådan arkitektur är fashionabla Hayes Valley. Här finns många små gallerior, kaféer och unika designbutiker. Området kanske inte är så uppeggande, men här är mycket vackert och kaffet på Mercury Café är ett fullgott skäl att besöka Hayes Valley. Mission är en stadsdel med latinamerikansk prägel som numera är en av stadens hippaste. Här kan man fixa skägget billigt på opretentiösa San Francisco Barbershop, och på huvudgatan Mission Street finns gott om burritohak och taquerias för den hungrige. Jag passade på att köpa en choritzo för endast en dollar av en korvgubbe på gatan, vars kryddning dock gjorde att jag blev tvungen att springa med svetten i pannan till närmsta toalett. Som väl var låg Dolores Park inte långt bort, där de har fräscha toaletter. I Dolores Park har man en härlig utsikt över centrala San Francisco, och det är ett fantastiskt trevligt ställe att bara sitta och titta på folk på. Det finns dessutom gratis wifi i parken.
Den mest självklara San Francisco upplevelsen är kanske att kolla in Golden Gate Bridge. Jag valde att stiga upp tidigt sista dagen för att promenera till Fort Point som ligger vid foten av bron på San Francisco-sidan. Att se bron underifrån med den täta morgondimman över sig som ett täcke var riktigt mäktigt. Promenaden längs vattnet i Marina District via Fishermans Wharf och Crissy Field Beach är också att rekommendera. Härifrån kan man se den beryktade fångön Alcatraz som ligger ca 1200 meter ute i vattnet. Tills sist var det dags för oss att bege oss vidare mot vårt sista stopp på resan, Los Angeles. Efter några dagar kantade av glad och kärleksfull Pride-atmosfär, urbant flanerande, kulinariska höjdpunkter som koreansk-mexikansk mat på Tacorea samt lite svenskt midsommarfirande med drängfylla och hämtpizza i vandrahemmets kök så tog vi farväl av San Francisco. För den här gången.
Las Vegas behöver nog ingen närmare presentation. Vi gjorde endast ett kortare stopp här i världens kanske mest kända nöjesstad då vi anlände sent en tisdagskväll i den 38-gradiga ökenvärmen. Vi lämnade tidigt dagen därpå, men hann ändå med att få uppleva den nattliga pulsen på The Strip, den 6,8 km långa och promenadvänliga gata som är en av Las Vegas mest kända. Här finns otaliga hotell och kasinos, bland annat The Flamingo Las Vegas, som öppnades redan 26 december 1946 av en av USA:s vid den tiden mäktigaste personer inom den kriminella världen, nämligen Benjamin ”Bugsy” Siegel. Han växte upp i en fattig judisk familj i Williamsburg, New York, och blev snabbt känd för såväl sin hänsynslöshet som för sin charm. Efter att ha gjort karriär som ökänd lönnmördare inom maffiasyndikatet Murder Inc. byggde Bugsy under 20-talets alkoholförbud upp upp ett imperium baserat inkomster från bootlegging. 1931 legaliserade delstaten Nevada gambling, något som väckte Bugsys intresse för kasinoindustrin i Las Vegas.
Flamingo Hotel & Casino, som det hette vid starten, var med sin Art Deco-arkitektur, champagnefontäner och servitörer i tuxedo startskottet för en ny era i Las Vegas. Nu gick kasinos från att endast vara spelhallar till att bli mer som lyxresorter med hotell och alla tänkbara bekvämligheter. Med sina nära band till maffian men också goda kontakter inom Hollywood anses Bugsy ha varit en av de drivande krafterna till att Las Vegas nöjesindustri på allvar tog fart under 1940-talet. Ett halvår efter att Flamingo Hotel & Casino öppnande mördades Bugsy i sitt hem i Beverly Hills, Los Angeles. Mordet fick aldrig någon lösning, men orsaken tros ha varit att Bugsy hade försökt att blåsa sina affärspartners på pengar från kasinoverksamheten.
Höjdpunkten med vår korta Las Vegas-vistelse var utan tvekan frukostbesöket på Ihop, International House of Pancakes. Om pannkakorna på Smoky Pancake Cabin i Tennesse var himmelska så var de nästan ännu mer fantastiska på Ihop. Pannkakorna här var såklart härligt fluffiga på amerikanskt vis och med topping som det inte snålades på. Jag valde banan, jordgubbar och grädde som topping. Gudomligt. Det smakade så otroligt gott att jag aldrig mer vill äta tunna svenska pannkakor igen. En stund senare satt vi mätta och belåtna i RV:n på väg vidare västerut. Vi hade sedan starten i Orlando två veckor tidigare kört drygt 6200 km genom elva delstater, och som själva kronan på verket väntade oss nu en sista vecka i Kalifornien.
Efter att ha kört mil efter mil i nordvästra Texas, genom ett platt och mulet landskap med enbart jordbruksmark, är det en härlig upplevelse att komma in i New Mexico. Här är omgivningarna bergiga, himlen klarblå. Känslan av att köra in i ett riktigt Vilda västern-landskap är fulländad. I höjd med Santa Rosa kör vi in på highway 40, och därmed också in på klassiska route 66, som sträcker genom åtta delstater från Chicago till Los Angeles. I Santa Rosa stannar vi dessutom till och tog ett dopp i The Blue Hole, som är ett 24 meter djupt slukhål med kristallklart vatten. Den konstanta vattentemperaturen är på 16-17 grader, vilken naturligtvis är härligt svalkande! När vi når Albuquerqe kommer vi lagom till solnedgången. Att se den rosagula himlen kontrastera bergen som omger staden är en ren njutning. Som de Breaking Bad-entusiaster vi är åker vi som hastigast förbi Piermont Drive Road och kollar in huset där Walter White med familj bodde. Vi passar även på att stanna till och äta på Dog House, som förekommer frekvent i samma serie. Den som har tittat på Breaking Bad får kanske ett sunkigt intryck av den här korvkiosken. Korvarna är dock goda, och stället verkar vara populärt.
Efter en natts övernattning på en camping i Gallup körde vi vidare in i Arizona. Welcome to Navajo Nation Reservation, står det på en skylt vid delstatsgränsen. De många souvenirbutikerna med traditionella hantverk längs vägen skvallrar om att turismen är en viktig inkomstkälla för många amerikanska urinvånare här. Jag köper ett armband med av en vänlig kvinna tillhörande navajo-stammen utanför en bensinmack. Bergslandskapet övergår efter ett tag till ren prärie, och därefter skog. Vi kör in i Coconino National Forest. Här tornar de höga bergen i lager av röd sandsten upp sig dramatiskt kring tallskogen. Vi stannar vid ett vattenfall i Slide Rock Park där stenarna är utformade som en rutschbana. Det var en härlig känsla att hoppa i och låta sig dras med av det strömmande vattnet. Kvällen avrundar vi med att grilla hamburgare på en camping några mil norr om Flagstaff, under den stjärnklara Arizonahimlen.
Dagen därpå steg vi upp okristligt tidigt för att vandra i Grand Canyon. Vi körde till utsiktsplatsen Grandpoint View, där flera vandringsleder utgår ifrån. Vyn från utsiktsplatsen var otrolig, och den blev inte sämre under vandringens gång. Nu förstod vi varför Grand Canyons bergslandskap är så omtalat. 10,2 km tog vandringen till Horseshoe Mesa och tillbaka, som med sin hästskoform i röd sandsten kanske är en av de vackraste bergsformationerna i Grand Canyon. Trots att leden vi gick betraktas som rätt tuff, med många backar, smala passager och branta sluttningar gick vandringen bra i den 45-gradiga värmen. Självklart var hettan en liten utmaning, och det var tur att vi hade fyllt våra ryggsäckar med vattenflaskor i förväg. Som en fin avslutning på en dag av naturupplevelser uppenbarade sig en ståtlig hjort för oss i en skogsdunge längs vägen, när vi körde från Grandpoint View. Hjortens horn var riktigt stora, en majestätisk syn.
Finns det något mer klyschigt än att besöka en Shooting Range i Texas? Antagligen inte. På Lone Star Gun Range i Lockhart strax söder om Austin är vem som helst välkommen att skjuta med pistoler och automatvapen. Även barn under 18 får följa med i föräldrars sällskap. När vi anländer strax efter lunch en stekhet lördageftermiddag får vi varsitt tvåsidigt papper för att läsa igenom de regler som gäller på skjutbanan. Knappt har vi hunnit läsa färdigt förrän en man ur personalen fram till oss, och frågar om vi har någon tidigare erfarenhet av vapen. Då de flesta av oss helt saknar erfarenhet får vi en fem minuters genomgång i hur man handskas med en pistol. Vår instruktör, en rätt ung tjej med lila hår, demonstrerar tre olika sorters .22 kalibers pistoler som vi tar med oss ut. På skjutbanan är klientelet blandat. Barnfamiljer med sina elvaåringar, unga par och ensamma män. Och så vi. Efter att ha testat de tre olika pistolerna känner jag mig nöjd. Själva skjutandet är inget som tagit mig med storm, och jag sparar hellre de ytterligare 25 dollar det kostar att även testa automatvapen. Resten i gänget fortsätter dock att skjuta, och testar AK-47, AR-15 samt den från många hollywoodfilmer kända, halvautomatiska pistolen Desert Eagle, med stor entusiasm. Jag förklarar för tjejen med lila hår att jag känner mig nöjd för dagen. Hon tittar på mig, och skakar besviket på huvudet. Vekling, ser jag att hon tänker. I Texas är inte vapen något diskutabelt. Det är en ofrånkomlig del av livet.
Efter besöket på Lone Star Gun Range är det dags att köra vidare på vår rutt. Vi känner oss färdiga med Texas för den här gången, och förbereder oss på nästa delstat, New Mexico. Men först ska vi stanna på en camping i Lubock över natten, långt uppe i nordvästra Texas. Vi har därmed drygt 67 mils körning framför oss. Ju längre norrut vi kör från Austin blir landskapet kalare och kalare, och kaktusarna fler och fler. Radiostationerna vi rattar in spelar, kanske inte så oväntat, vemodig country. Vi stannar till vid en bensinmack. Jag överväger att köpa en cowboyhatt, men nöjer mig till slut med en kycklingsandwich och en rejäl mugg med blaskig kaffe. Vi kör vidare. Småstäderna vi passerar har namn som Ballinger, Sweetwater och Justiceburg. Det har hunnit mörkna. Vi väjer för skunkar, oppossumar och harar som lyses upp av strålkastarna när dom korsar vägen. Ett stort vildsvin ligger påkört och dött längs med vägrenen. En pickup truck som kör förbi oss har en dekal på bakrutan. Don’t mess with Texas, står det på den.
Det krutröksosande uttrycket ”deader than a salad bar in Texas” skvallrar om att The Lone Star State, med sin nötköttsindustri och sin barbequekultur kanske inte är ett resmål vegetarianer väljer i första hand. Hursomhelst, den som har vägarna förbi Galveston och åtminstone betraktar sig som en Texas Vegetarian, det vill säga att man äter fisk och kyckling men inte rött kött, bör besöka Bryant’s Djungel Café. Här kan man nämligen äta en riktigt god avokadosallad med kyckling för en billig peng. Restaurangens namn till trots, den som förväntar sig att få äta lunch i någon slags regnskogsmiljö lär bli besviken. Som ett försök att förmedla en känsla av exotism till gästerna pryds förvisso väggarna av bilder på några geparder och zebror, men det är också allt. En mer kräsen restaurangrecensent hade antagligen betraktat det här stället som rätt tacky. Men med skaplig mat och fungerande wifi duger ändå Bryant’s Djungle Café absolut för ett lunchbesök. Under eftermiddagen lämnar vi Texas kustområde, och kör vidare norrut mot Austin. På sträckan mellan Galveston och Houston breder det enorma motorvägslandskapet ut sig, och ett tag är vägen vi kör på 20-filig. Det har hunnit bli rusningstrafik, och vägarna är fulla. Majoriteten av de övriga tiotusentals fordonen är pickup trucks. Hur kommer det sig egentligen att dessa stora, bensinslukande bilar är så populära just här i Texas? Nog för att bensinen är billig här, knappt 5 kr litern på sina håll, men ändå? Jag frågade en kvinna vi åkte Uber med i Galveston. Enligt henne handlade det om att pickup trucken är en statussymbol för människor här. En del av kulturen. Det får mig att tänka på det gamla talesättet ”everything is bigger in Texas”. För det verkar ju som att invånarna här verkligen försöker leva upp till det. Åtminstone i trafiken.
Några timmar senare hade vi tagit oss fram till vår camping i Austin. Efter att ha ätit fantastiskt goda burritos vi köpt på en närliggande mexikanskt supermarket tog vi en taxi in till East Sixth Street. Gatan är känd som en av stadens bartätaste, och verkar vara populär bland framförallt yngre Austinbor. Bland möhippefirande tjejgäng, bredaxlade footballkillar i tajt åtsittande t-shirts och latinoungdomar i hiphopkläder noterar jag en blek man i grått skägg och solglasögon, utklädd till superhjälte. Captain Texas kanske man skulle kunna kalla honom, då han nämligen bär cowboyhatt samt en suspensoar i delstatsflaggans färger. I sin ambitiösa och utstickande mundering låter sig Captain Texas fotograferas med lördagsflanörer för dricks. Vad de fulla collegekidsen han poserar med inte verkar lägga märke till är hur Captain Texas skrattandes håller upp ena handens pekfinger och tumme som ett OK-tecken, med resterande fingrar pekandes uppåt. Tecknet har på senare tid börjat användas flitigt av alt-right rörelsen, som en symbol för vit överhöghet. Det var dock oklart om den här figuren var en övertygad rasist eller bara ett provokationsälskande internet-troll, som lämnat skärmen och begett sig ut i verkligheten för en kväll. I övrigt märker vi vissa skillnader mellan utelivet i Austin och t.ex New Orleans, då vi har den avslappnande stämningen på Bourbon Street i färskt minne. I Austin är det saftiga böter för att dricka medhavd alkohol direkt på gatan, och strax efter att barer och klubbar stängt kl.02 rider en större grupp kravallutrustad polis gatan fram. Festen är slut. Vi sätter oss i en taxi tillbaka till campingen för att få några timmars sömn innan texassolen går upp och en ny dag av äventyr i cowboydelstaten stundar.
En vistelse i New Orleans med omgivningar är knappast komplett utan en tur ut i träskmarkerna för att titta på alligatorer. På vägen mot Texas stannar vi till i den lilla byn Henderson, ca 20 mil väster om New Orleans, för att åka på en Swamptour vi blivit tipsade om. När vi kommer fram till Basin Landning & Marina Inc sitter en man i gungstol på verandan till huset och väntar på oss. Han heter Craig, och är en liten krutgubbe med väderbitet ansikte. Captain Craig, som det visar sig att han kallas, är mannen som ska ta oss ut i träsken med sin airboat och vara vår alligatorguide. Captain Craig är cajun, och har franska som modersmål. Han berättar att hans förfäder kom från Kanada och bosatte sig i området redan på 1700-talet. Cajunerna levde länge relativt isolerat i Louisianas bayou, och har därför kunnat utforma en kultur som på många sätt skiljer sig från det majoritetsamerikanska samhällets. Samtidigt som den cajunska musik och matkulturen idag är viktig för New Orleans turistindustri, så minskar antalet fransktalande i Louisiana stadigt. Därför känns det extra intressant att få sig en pratstund med Captain Craig, och ta del av hans cajunska familjehistoria.
Så vi sätter oss i en airboat, och låter Captain Craig ta oss ut i det vackra träsklandskapet. Bland cypresser och spansk mossa färdas vi, och det dröjer inte länge förrän de första alligatorerna dyker upp. – I know the swamp like the back of my own hand, förklarar Captain Craig på sin sjungande Louisiana-dialekt. Vilket inte visar sig vara någon överdrift. – Here comes Suzette, she is my girl, säger han med stolthet i rösten när vi ser en stor alligatorhona komma simmande mot båten. Captain Craig matar Suzette med en bit kyckling och kan röra vid henne. Suzette håller sig lugn. Ömsesidig respekt. Jag frågar Captain Craig om han också jagar djuren när det är säsong. Men nej, det gör inte Captain Craig. Det märks att han tycker om Suzette och hennes artfränder för mycket för att vilja döda dom. Kontrasten till karaktärerna i den ofta makabra tv-serien Swamp people, som handlar om alligatorjägare i Louisianas träskmarker, är stora. I den är uttryck som ”Shoot ‘em” och ”Never trust a gator” vanligt förekommande. En inställning till de antika urtidsdjuren som kändes långt, långt borta i den mycket sympatiske Captain Craigs sällskap.
– Bourbon Street never sleeps, man. Uberchauffören som släpper av oss vid midnatt på den berömda gatan i French Quarters en tisdagskväll är säker på sin sak. Och det verkar som att han har rätt. Här blandas festsugen lokalbefolkning, turister med magväska från Chicago, spåkvinnor, gatuartister, sliskiga inkastare till strippklubbar och andra personer med lite oklara förehavanden i en salig blandning. Stämningen är livlig och glad. Uttrycket ”laissez les bon temps rouler” är cajunfranska och betyder ungefär ”det ska vara gott att leva” vilket fångar New Orleans identitet som en avslappnad nöjesstad väl. Ett gott leverne är dock långt ifrån någon självklarhet för lokalbefolkningen. New Orleans är nämligen en hårt prövad stad. I augusti 2005 gjorde orkanen Katrina att staden 80 procent av staden hamnade under vatten. Återuppbyggnaden har tagit tid, och snart tolv år senare har The Crescent City ännu inte återhämtat sig helt. Hela 52 procent av New Orleans 152,700 hushåll räknas antingen som fattiga, eller bedöms ha svårigheter att klara sin ekonomi. Våld och utsatthet tillhör vardagen för många. Jag kommer i samspråk med en man på Bourbon street som kallar sig Rambo. Han berättar upprört, och visar med ivriga gester hur han blivit skjuten flera gånger men överlevt. Rambo överlevde även Katrina, och visar med handen hur hög vattennivån var på Bourbon street under tiden då staden låg under vatten, vilket enligt Rambos uppgifter var över 2 meter. När en förbipasserande US-army veteran på kryckor avbryter vår konversation försvinner Rambo kvickt iväg, ut i New Orleans-natten, mot ett okänt öde till mötes.
New Orleans och delstaten Louisiana skiljer sig från övriga USA på många sätt, med sitt kreolska arv och sin framträdande cajunkultur. Det här avspeglar sig inte minst i det lokala köket, och internationellt kända rätter som Jambalaya och Gumbo har sitt ursprung här. Ett av mina bästa matminnen från New Orleans var när jag för första gången åt en Po’ Boy, som är en krispig baguette fylld med skaldjur, grönsaker, majonnäs och chilisås. Ett ställe som har riktigt läckra Po’ Boys är Erin Rose Bar. För alla korvälskare är det ett måste att besöka hipsterfavoriten Dat Dawgpå Frenchmen Street. Här går det att beställa polska kielbasa och tyska wienerwurst såväl som den lokala specialitén Alligator Sausauge. Jag valde det senare alternativet. Min första alligatorkorv-upplevelse var absolut mer än helt ok, och jag hade gärna köpt en till om den inte hade kostat 7,95 USD. Smaken påminde om kyckling, men hade också en touch av vilt i sig. Dat Dawg har även fantastiska pommes frites som inte får missas. När det kommer till sötsaker så är Beignets typiska för New Orleans. Dessa fyrkantiga och friterade donuts serveras med vaniljsocker på. Ett trevligt ställe att avnjuta det här lokala bakverket på (om du inte räds horder av turister) är Café du Monde vid hörnet av Jackson Square.
I New Orleans har naturreligionen Voodoo, med sitt ursprung i västafrikansk folktro, utövats i staden sedan 1700-talet, och voodoodrottningen Marie Laveau är här en central person. Hon dog 1881, men fortfarande besöker människor dagligen hennes grav vid St.Louis Cemetary Nr.1 med önskningar om kärlek, som var hennes specialitet. På New Orleans Historic Voodoo Museum kan man lära sig mer om Marie Laveau och voodoons historia i New Orleans. Här finns bland annat voodoodockor, bisarra masker och en piska som användes till att jaga bort zombies(!) med. Det berättas också om den blodsugande, varulvsliknande varelsen Rougarou, som sägs hemsöka Louisianas Bayou nattetid. New Orleans Historic Voodoo Museum är framförallt ett himmelrike för den som älskar att titta på egendomliga, kuriosaartade föremål. Tänk dock på att uppträda trevligt mot kvinnan bakom kassan, då även personalen som jobbar på museet enligt uppgift är utövare av voodoo.
Wettmarks wanderlust 