Y’all rednecks! Tjejen i den svarta pickupen roades uppenbarligen åt åsynen av sex vita killar i en RV när hon skrattande körde förbi oss, i en vägkorsning på Arkansas-sidan av Memphis. Även om jag med min rakade skalle, mitt röda skägg och bleka hy antagligen är rätt lik en populärkulturellt stereotyp sydstatscracker, och även om vi i resesällskapet skrattade gott åt sättet den här medtrafikanten hälsade oss välkomna till Memphis på, går det inte att komma ifrån. Frågan om ras är laddad här. Precis som på många andra håll i USA. Memphis är dock speciellt med en utpräglad historia av rasism och segregation. Det här är staden som Martin Luther King mördades i, den 4 april 1968. Den franska feministikonen och filosofen Simone de Beauvoir förde dagbok under sin resa igenom den amerikanska södern 1948. I den beskrev hon bland annat ”söderns stora tragedi”. Om det hat som fanns i luften, var hon än vände sig. Det kanske är lite löjligt av mig att jämföra dagens USA med nästan 70-års gamla resebetraktelser. Men visst är det ändå någonting hårt här i luften i Memphis, som inte går att vifta bort. Det hade varit intressant att veta hur rasrelationerna påverkar människors dagliga liv i praktiken. Vi stannar för att handla på en gigantisk Walmart i West Memphis. Här arbetar ungefär lika stor del svart som vit butikspersonal, till synes i godan ro, tillsammans. Men talar svarta och vita med varandra på sina fikaraster? Hur var stämningen här dagen efter valnatten i höstas, då Donald Trump vunnit? Är det, inom en överskådlig framtid, ens möjligt att hitta en väg framåt? Sådant kan en ju spekulera i.
Det hade hunnit mörkna när vi körde in på campingen i West Memphis. Vi hade köpt grillkol, majskolvar, köttiga korvar, rödlök och ett flak öl, och snart fick vi igång en eld. Att sitta här på campingen, framför elden under den stjärnklara Arkansashimlen, öppna en burk Budweiser, lyssna på de dovt spelande syrsorna och betrakta den glödande kolen i brasan, det kändes mycket stämningsfullt. Allt vi grillade smakade mycket bra, och särskilt de ljuvligt söta majskolvarna var härliga att sätta tänderna i. Någon söt nattsömn fick vi dock tyvärr inte njuta av. Under tiden vi grillade hade ett visst antal mygg tagit sig in i husbilen. Det spelade ingen roll att vi slog ihjäl alla vi såg, fler tog sig ändå in på något sätt under natten. Trötta, slitna och myggbitna lämnade vi campingen morgonen därpå, efter att vi betalat de 54 dollar som vår campingplats hade kostat. Vi körde in till Downtown Memphis för ett besök på Stax Museum of American Soul Music. Där fanns bland annat soulkungen Isaac Hayes mintgröna Cadillac att beskåda, samt scenkläder, originalskivor och mycket annat från soultidens guldålder i slutet av 60- och i början på 70-talet. Ett besök här kan varmt rekommenderas.
Därefter tänkte vi ta en promenad till den kända restaurangen Central BBQ några kilometer bort. Killen som jobbade i kassan på museet avrådde oss dock från detta. Det här var inget säkert område, enligt honom. Så vi tog husbilen bort. Kvarteren vi körde igenom var inte de mest nedgångna jag varit i, men de var definitivt risiga. Vi passerade några unga män som stod utanför en spritbutik i en klunga och rökte. Några av dom skrek åt mig när dom såg mitt huvud sticka ut från rutan. Nu i efterhand har jag fått reda på att precis det området vi körde igenom, från East E.H. Crump Boulevard till South 4th Street inte bara är Memphis mest våldsamma område. Det är det mest våldsamma området i hela USA, enligt en studie från april 2017. Framme vid Central BBQ förstod vi snabbt att restaurangen verkar vara lite utav en institution här i Memphis. Det var välbesökt, och vi var inte de enda turisterna. Jag tog en porkburger (bröd med högrev) med tillbehören spenat, coleslaw och några otroligt goda såser till. Köttigt, sött och maffigt. Soul food när det är som allra bäst. Det var med nöjda steg vi traskade ut från restaurangen en stund senare, och fortsatte vår resa söderut mot Mississippi.
Wettmarks wanderlust 