– Bourbon Street never sleeps, man. Uberchauffören som släpper av oss vid midnatt på den berömda gatan i French Quarters en tisdagskväll är säker på sin sak. Och det verkar som att han har rätt. Här blandas festsugen lokalbefolkning, turister med magväska från Chicago, spåkvinnor, gatuartister, sliskiga inkastare till strippklubbar och andra personer med lite oklara förehavanden i en salig blandning. Stämningen är livlig och glad. Uttrycket ”laissez les bon temps rouler” är cajunfranska och betyder ungefär ”det ska vara gott att leva” vilket fångar New Orleans identitet som en avslappnad nöjesstad väl. Ett gott leverne är dock långt ifrån någon självklarhet för lokalbefolkningen. New Orleans är nämligen en hårt prövad stad. I augusti 2005 gjorde orkanen Katrina att staden 80 procent av staden hamnade under vatten. Återuppbyggnaden har tagit tid, och snart tolv år senare har The Crescent City ännu inte återhämtat sig helt. Hela 52 procent av New Orleans 152,700 hushåll räknas antingen som fattiga, eller bedöms ha svårigheter att klara sin ekonomi. Våld och utsatthet tillhör vardagen för många. Jag kommer i samspråk med en man på Bourbon street som kallar sig Rambo. Han berättar upprört, och visar med ivriga gester hur han blivit skjuten flera gånger men överlevt. Rambo överlevde även Katrina, och visar med handen hur hög vattennivån var på Bourbon street under tiden då staden låg under vatten, vilket enligt Rambos uppgifter var över 2 meter. När en förbipasserande US-army veteran på kryckor avbryter vår konversation försvinner Rambo kvickt iväg, ut i New Orleans-natten, mot ett okänt öde till mötes.
New Orleans och delstaten Louisiana skiljer sig från övriga USA på många sätt, med sitt kreolska arv och sin framträdande cajunkultur. Det här avspeglar sig inte minst i det lokala köket, och internationellt kända rätter som Jambalaya och Gumbo har sitt ursprung här. Ett av mina bästa matminnen från New Orleans var när jag för första gången åt en Po’ Boy, som är en krispig baguette fylld med skaldjur, grönsaker, majonnäs och chilisås. Ett ställe som har riktigt läckra Po’ Boys är Erin Rose Bar. För alla korvälskare är det ett måste att besöka hipsterfavoriten Dat Dawg på Frenchmen Street. Här går det att beställa polska kielbasa och tyska wienerwurst såväl som den lokala specialitén Alligator Sausauge. Jag valde det senare alternativet. Min första alligatorkorv-upplevelse var absolut mer än helt ok, och jag hade gärna köpt en till om den inte hade kostat 7,95 USD. Smaken påminde om kyckling, men hade också en touch av vilt i sig. Dat Dawg har även fantastiska pommes frites som inte får missas. När det kommer till sötsaker så är Beignets typiska för New Orleans. Dessa fyrkantiga och friterade donuts serveras med vaniljsocker på. Ett trevligt ställe att avnjuta det här lokala bakverket på (om du inte räds horder av turister) är Café du Monde vid hörnet av Jackson Square.
I New Orleans har naturreligionen Voodoo, med sitt ursprung i västafrikansk folktro, utövats i staden sedan 1700-talet, och voodoodrottningen Marie Laveau är här en central person. Hon dog 1881, men fortfarande besöker människor dagligen hennes grav vid St.Louis Cemetary Nr.1 med önskningar om kärlek, som var hennes specialitet. På New Orleans Historic Voodoo Museum kan man lära sig mer om Marie Laveau och voodoons historia i New Orleans. Här finns bland annat voodoodockor, bisarra masker och en piska som användes till att jaga bort zombies(!) med. Det berättas också om den blodsugande, varulvsliknande varelsen Rougarou, som sägs hemsöka Louisianas Bayou nattetid. New Orleans Historic Voodoo Museum är framförallt ett himmelrike för den som älskar att titta på egendomliga, kuriosaartade föremål. Tänk dock på att uppträda trevligt mot kvinnan bakom kassan, då även personalen som jobbar på museet enligt uppgift är utövare av voodoo.
Wettmarks wanderlust 