Nyligen genomlevde Texas för ovanlighetens skull en vinterstorm och låg till stora delar täckt av snö. För drygt tre år sedan befann jag mig själv i delstaten, då såg jag inte en snöflinga. Jag var där med storslagna planer på en roadtrip genom Texas Hill Country med vandring i Big Bend National Park, bland pumor, skallerormar, episka bergsmassiv och övergivna spökstäder. Tyvärr gick större delen av mina planer i stöpet då jag åkte på en envis influensa redan efter ett par dagar. Innan influensan slog till hann jag dock med att uppleva Austin, en avslappnad och särpräglad stad som bland annat bjöd på prima barbecue och mexikansk mat samt möten med några minnesvärda lokala karaktärer. Mer om det går att läsa här på sidan: https://wettmarkswanderlust.com/2021/03/12/austin-en-texasmetropol-med-hippiesjal/

– Brookswood Avenue, right? Den äldre, vithårige taxichauffören som plockar upp mig på Austin-Bergstrom International Airport har en sjungande och faderlig stämma, likt en gospelpräst från djupaste Mississippideltat. På vägen från flygplatsen till mitt Airbnb-boende småpratar vi om Austins popularitet, och att staden vuxit och blivit större. – It grew from a li’l weed, to a big three, konstaterar chauffören lakoniskt. Att Austin har förändrats de senaste decennierna råder det inget tvivel om. 1975 bodde här knappt 250 000 invånare. Idag bor över 950 000 i Austin, och staden är en av de snabbast växande städerna i USA. Det sägs ha startat på 60-talet när hippies lockades hit, och på 70-talet blev staden populär bland musiker. På 80-talet började filmfolket komma, och under 90-talet upplevde Austin ett inflöde av tech-företag, vilket även ledde till att den ekonomiska utvecklingen tog fart.

Alla dessa kulturella och ekonomiska skeenden har var för sig bidragit till att Austin genom åren har förvandlats, från en liten delstatshuvudstad med sömning småstadskänsla till den livfulla metropol den idag är. Att 10-dagars festivalen South By South West lockar hundratusentals besökare i mars varje år och ses som en av den amerikanska film- och musikindustrins viktigaste händelser årligen säger något om Austins betydelse för den kreativa scenen i USA. Stadens attraktionskraft har dock inte enbart varit alla till godo, och en bild man ofta stöter på när man talar med människor och tar del av information om Austin i tidningsartiklar, på forum och i sociala medier är att staden vuxit för snabbt. Den eländiga trafiksituationen anges ofta som ett stort problem, liksom att stigande fastighetspriser gör att många inte har råd att bo kvar.

Det är onsdag och jag har sovit min första natt i det spartanskt inredda rum jag hyr i ett charmigt stugliknande litet hus målat i gult och turkos i stadsdelen East MLK. Jag startar dagen med att promenera någon kilometer bort till ett tacostånd där en satt och gladlynt man säljer Breakfast tacos. Att äta tacos till frukost är tydligen en vanlig företeelse i Austin, och en stund senare avnjuter jag läckra tortillabröd fyllda med potatis, ägg, bacon och ost med svart kaffe till på husets veranda. Planen är att inleda vistelsen här med att ta mig in till stadens centrala delar för att upptäcka byn och insupa atmosfären i största allmänhet. Jag har besökt Austin en gång tidigare, i samband med den roadtrip jag och fem vänner gjorde när vi färdades genom USA i husbil under tre veckor i juni 2017. Vi stannade dock endast en natt, och hann egentligen bara med att festa på E 6th Street samt att besöka en skjutbana en bit utanför staden.

Jag dricker upp mitt morgonkaffe och tar en Uber in till stan. Föraren heter Mark och är en senigt byggd man med tjeckiskt påbrå. Vi småpratar om Austin Marathon som ska hållas senare i veckan och som vi båda har planerat att springa. Mark är öppenhjärtlig, och beklagar sig över att hans son inte är ”tillräckligt smart” för att komma in på en bra collegeutbildning, och han svär över det amerikanska utbildningssystemet. Vi åker runt i kvarteren vid delstatsbyggnaden Texas Capitol och kör förbi guvernörens residens, en byggnad i nyklassisk antibellum arkitektur. Jag frågar Mark vad han tycker om Texas tidigare guvernör Rick Perry, som 2017 blev energiminister i Donald Trumps regering och bland annat är känd för att vara en stark anhängare av rätten att bära vapen. Något som blev tydligt en gång under en joggingtur, då han använde sin medhavda .380 Ruger till att skjuta ihjäl en prärievarg som, enligt Rick Perrys egen utsago, hotade hans dotters labrador retriever. Mark fnyser, och säger att Rick Perry bara är en av många ”texasidioter”. Han själv kommer från Colorado, och störs av det faktum att somliga texasbor tydligen inte uttalar namnet på hans hemdelstat korrekt.

– De brukar fråga mig om jag är från ”Calarada”. Nej, jag är från Co-lo-rad-o, svarar jag. Men de envisas med att ändå säga ”Calarada”. Så jag brukar fråga: Är du från Tex-ass? Det brukar få tyst på dom, säger Mark triumferande.

Jag kliver av i downtown, nära universitetsområdet. Det regnar, och jag bestämmer mig för att besöka Bullock Texas State History Museum, som är delstatens officiella historiemuseum. En drygt 10 meter hög stjärna i brons står på ytan framför museet, som en iögonfallande och smått bombastisk symbol för The Lone Star State. Jag går in i byggnaden, och trängs sedan under en 1,5 timmes tid med skolklasser och andra besökare bland utställningar som rör Texas historia, rika på berättelser och öden, föremål och kläder. På de tre våningsplanen går det bland annat förkovra sig i hur det gick till när Republiken Texas utropade självständighet från Mexico den 2 mars 1836, och hur det kommer sig att delstaten i populärkultur ofta fått symbolisera själva sinnebilden av vilda västern.

För den som är nyfiken på Texas historia är annars den skönlitterära romanen Sonen av Philipp Meyer en mycket bra ingång. I den här romanen skildras nybyggarfamiljen McCullough genom flera generationer, från nybyggare i laglöst land på 1830-talet, till 1910-talets boskapsuppfödarliv vid den oroliga gränsen mot Mexico, vidare till nutidens komfortabla men olyckliga liv som oljemiljardärer. Det är en stundtals brutal läsupplevelse, och det är en rå och osminkad bild av familjedynastins väg till makt och rikedom som ges. Hur konflikterna mellan de vita nybyggarna och den amerikanska ursprungsbefolkningen i form av comanchestammen, fruktade för att ta skalper, nästan ledde till de senares totala utplåning. Även den etniska rensningen spansktalande texasbor utsattes för under 1900-talets början skildras i boken, också det ett mörkt kapitel i delstatens historieskrivning där den då milisliknande polisstyrkan Texas Rangers hade en central och ökänd roll. Det tog författaren fem år att skriva boken, vars grundliga research bland annat bestod i att skjuta en bisonoxe och dricka dess blod. Allt för att på ett så trovärdigt sätt som möjligt kunna skildra hur det smakar när bokens huvudperson, den unge Eli McCullough, äter färsk lever från det väldiga djuret under sin tid som fånge hos comancherna.

Efter museibesöket strövar jag genom smutsiga och bullriga kvarter i riktning mot S Congress Avenue, en lång gata med många restauranger, musikställen, caféer och små butiker. Jag passerar förbi ikoniska Continental Club, som har hyllats som en av de bästa livemusikbarerna i hela USA. Här har otaliga blues, rock’n roll, rockabilly och countryartister uppträtt sedan 1955, och klubben är erkänd som ett historiskt landmärke av staden. I Austin går det att uppleva livemusik lite varstans, på klubbar, caféer, barer och taquerier, och staden är starkt förknippad med livemusik. Vilket delvis har sin förklaring i tv-showen Austin City Limits, som i decennier sänt livespelningar från Austin och idag ses som en som institution inom amerikansk tv. En av många musiker som fått sitt genombrott genom Austin City Limits är texassonen Wille Nelson, som framträdde i tv-showen för första gången 1974. Wille Nelsons legendstatus har fått honom förevigad som muralmålning på East 7th Street/Neches Street, där countrystjärnan kan ses blicka ut över trafiken.

Jag stannar till vid Amy’s Ice Cream och köper en glass med sötpotatissmak. Det har börjat att spricka upp, och jag njuter av glassen och texassolen en stund samtidigt som jag blickar ned över den långa S Congress Avenue där Texas Capitol syns sticka upp långt borta i fjärran. På andra sidan vägen ligger Austin Motel, ett anrikt poolhotell i retrostil vars ikoniska röda skylt ger gatan en tidlös charm. I området finns några otroligt coola butiker inriktade mot westernmode, och jag kikar in på Allen Boots, som har ett utbud av skor och hattar så fantastiskt att min inre cowboy börjar gråta av lycka i samma ögonblick som jag kliver innanför dörren. När det väl kom till kritan köpte jag dock vare sig stövlar eller huvudbonad, vilket jag så här i efterhand ångrar. Jag tar mig sedan vidare med buss till stadsdelen South Lamar för ett besök på Uncommon objects, en jättelik och otrolig antikvitetsaffär med ett stort utbud av alltifrån klassisk americana vintage till kuriositeter som lustiga gamla leksaker, arga totempålar, märkliga gamla fotografier och uppstoppade djur i människokläder. 

Efter att under dagen fortsatt utforska centrala Austins mest intressanta gator, hunnit med en avstickare till rekreationsområdet Zilker Metropolitan Park och ätit god mexikansk mat på restaurangen Baby Acapulco är det dags att ta till apostlahästarna och bege sig hemåt. Jag har gått i ungefär en timme och börjar närma mig bostaden när jag går igenom en tunnel där det sitter någon på marken. En man, med barsk uppsyn och tovigt skägg, visar det sig. Han får syn på mig och ropar i högan sky. – Mister, kan du köpa mig en hamburgare? En varm korv? Mannen ylar. Jag blir dessvärre tvungen att göra mannen besviken. Rent principiellt hade jag gärna hjälpt den här stackaren, men jag har ingen mat på mig och så vitt jag vet finns det inga matställen i närheten. Så jag urskuldar mig å det respektfullaste, och går vidare. Mannen spottar efter mig. – Jag kommer ihåg ditt ansikte, ropar han hotfullt.

Jag fortsätter min väg framåt, och det känns som en lättnad att komma ut ur tunneln, bort från den ylande mannen som jag är glad över att förhoppningsvis slippa behöva korsa väg med igen. Samtidigt ringer orden i mina öron en bra stund efteråt, och upplevelsen är svår att få bort från näthinnan. Det var något skrämmande med den här mannen, som det var svårt att sätta fingret på. Det känns nästan som att jag har fått en förbannelse kastad över mig. Under natten därpå drömmer jag att jag är på en resturang och beställer en hamburgare. Min beställning kommer till bordet, och jag ska precis ta min första tugga av maten när jag upptäcker en man som sitter lite längre bort i lokalen. Det är den ylande mannen från tunneln. Han stirrar på mig, och öppnar munnen för att ropa något. Precis i det ögonblicket vaknar jag, febrig och kallsvettig. Förbannelsen har börjat att verka. 

Det blev inte mycket sömn den natten, då händelsen från gårdagen har etsat sig fast i minnet, och det är svårt att helt slappna av. Den ylande mannen från tunneln förföljer mig i mina drömmar och under min vakna tid. Det har hunnit att bli lunchtid, kroppen värker och jag känner mig hängig, men bestämmer mig ändå för att ta mig in till stan. Magen kurrar, och det är ett besök på Franklin BBQ som står på agendan, restaurangen som blivit otroligt hyllad i barbecue-världen för sitt grillade kött. Självaste Barack Obama var där och åt när han besökte Austin 2014, vilket blev uppmärksammat. Jag beställer en Uber och blir upphämtad av John, en stilig 82-årig herre som bott i Austin i hela sitt liv. Under vår resa berättar han sin livshistoria.

– När jag var 13 år sa min mamma till mig: Nu är det dags för dig att börja tjäna dina egna pengar. Så jag var tvungen att börja arbeta med att plocka bomull. Det var ett hårt arbete, och jag skar upp händerna på bomullsplantorna. När mina händer började blöda smorde jag in dom i svinfett. Det var det enda sättet för dom att läka, så att jag kunde fortsätta att plocka bomullen! John visar upp sina ärrade gamla händer, som bär tydliga spår av ett långt liv av hårt arbete.

John är trots sin höga ålder och hårda uppväxt vid oförskämt god vigör, pigg som en lärka med ett glasklart intellekt och samtidigt med ett barns nyfikenhet. En stor kontrast till mig själv som sitter febrig, yr och fortfarande lite jetleggad i passagerarsätet. Under bilfärden uttrycker John sin förundran över hur höga husen har blivit i stan jämfört med hur det såg ut när han var liten. Hur det på platsen där det en gång låg en speceriaffär, dit han som barn brukade springa iväg och köpa kannor med mjölk åt sin mamma, idag ligger ett stort hotellkomplex. När vi är framme vid min destination förbarmar John sig över mitt ynkliga tillstånd och vill be en bön för mig, vilket han får. Med staplande steg tar jag mig sedan ur taxin, möjligen i något bättre skick jämfört med tidigare.

Framme vid Franklin BBQ ringlar det en säkert 50 meter lång orm av människor utanför, och jag går med förväntansfulla steg och ansluter mig till kön. Efter 20 minuter kommer kökschefen ut och lämnar det nedslående beskedet att vi som väntar inte kommer att hinna bli insläppta innan restaurangen stänger för dagen. En ljudlig kollektiv suck av besvikelse hörs från kön, och människor går iväg till sina bilar. Jag bestämmer mig för att istället styra kosan mot Coopers Old Time Pit BBQ som ligger en bit bort. Där är det ingen kö eller trängsel visar det sig, utan tvärtom rätt glest med besökare. Jag beställer grillat kött i form av brisket, restaurangens hemmagjorda korv med ost och jalapeño, en krämig macaroni and cheese samt en rejäl mugg med sött iste till. Jag har bara hunnit ta ett par tuggor och jag befinner mig redan i någon sorts barbecuehimmel, långt uppe bland rökiga grillmoln. Köttet är så mört att det smälter i munnen, och jag vill ställa mig upp i lokalen och högt utbrista ”uhm uhm” men hejdar mig själv.

Andrahandsvalet av lunchställe visade sig alltså inte vara fy skam, och mätt och belåten beger jag mig vidare. Jag flanerar på E 6th Street, och passerar hus i de mest grälla av färger, mexikanska restauranger, alternativa butiker, väggmålningar och annan gatukonst. Längs gatan står foodtrucks uppradade, och utanför en butik sitter en tjej med en plastlåda med labradorvalpar som har upphittats utanför Austin och som nu söker ett nytt hem. På en parkerad bil sitter ett klistermärke med texten ”Why are death and taxes certain when life and liberty are not?” Jag ler lite snett för mig själv. Texas är sannerligen inte Svedala, det är något som är säkert. En motorcykel dånar förbi, förarens långa hår fladdrar i vinden. Med magen full av ljuvligt rökt kött svävar jag fram på mina barbecuemoln. Trots mitt febriga tillstånd är det svårt att just nu inte känna visst välbehag i den här särpräglade staden, där hippie- och konstnärsliv på ett kanske unikt sätt har gift sig med traditionell texaskultur.